Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


fallit sönder av ålder. Men huru förfallet det än var, var detta likväl det rum i slottet, som ansetts lämpligast att hysa den saxiska arvtagerskan, och hon lämnades här att grubbla över sitt öde, tills aktörerna i detta skändliga drama sins emellan fördelat de olika roller var och en av dem skulle spela.

Klockan var ungefär tolv på dagen, när De Bracy, till vars förmån hela företaget egentligen blivit planlagt, infann sig för att gilja till lady Rowenas hand och besittningar.

De Bracy hade hunnit styra ut sig med all den tiden bruklig grannlåt. Hans gröna rock och mask voro nu bortlagda, hans långa, rika hår flöt i ordnade lockar ned på hans pälsbrämade kappa. Hans haka var omsorgsfullt rakad, livrocken räckte till mitten av benet, och den gördel, som sammanhöll den och samtidigt uppbar hans tunga svärd, var broderad och beslagen med guld.

Han hälsade Rowena genom att avtaga sin sammetsbarett, som var prydd med en guldagraff, föreställande Sankt Mikael nedtrampande det ondas furste. Samtidigt bad han henne med en artig åtbörd att taga plats, och då hon fortforande stod orörlig, drog riddaren av sin högra handske och gjorde min av att vilja leda henne till stolen. Men Rowena gjorde en avvärjande åtbörd och sade:

»Herr riddare, om jag här har framför mig min fångvaktare — och jag måste ju tro det — så höves det hans fånge bäst att förbliva stående, tills hon hört sin dom.»

»Ack, sköna Rowena», sade De Bracy, »du står inför din fånge, inte din fångvaktare, och det är av dina sköna ögon, som De Bracy skall mottaga den dom, som du väntar av honom.»

»Jag känner dig inte, herr riddare», sade den unga flickan, rätande upp sig med den kränkta höghetens och skönhetens stolthet, »jag känner dig inte, och den oförsynta förtrolighet, varmed du till mig använder en trubadurs fraser, utgör ingen ursäkt för det väpnade övervåldet.»

»Tillskriv dig själv, sköna Rowena», svarade De Bracy i samma ton som förut, »tillskriv din egen tjusning, vad jag gjort och vad jag brutit mot den vördnad, jag är skyldig henne, som jag valt till mitt hjärtas drottning och mina ögons ledstjärna.»

»Jag upprepar, herr riddare, att jag inte känner dig och att ingen, som bär kedja och sporrar, bör på detta sätt tränga sig på en obeskyddad dam.»

»Att jag är obekant för dig», sade De Bracy, »är min olycka, men låt mig hoppas, att De Bracys namn ej alltid blivit outtalat, när barder eller härolder hava förhärligat riddarebragder, vare sig de utförts på tornerbanan eller slagfältet.»

»Lämna då ditt lov åt härolder och barder», svarade Rowena. »Det passar bättre i deras mun än i din egen. Och säg mig, vem av dem som skall i sång och sägen förhärliga denna natts minnesvärda seger över en gammal man och några skygga tjänare, och denna natts byte, en olycklig flicka, som mot sin vilja förts till en rövares slott.»

»Du är orättvis, lady Rowena», sade riddaren, som förlägen bet sig i läpparna och talade i en ton, som föll sig naturligare för honom än den ton av tillgjort galanteri han nyss använt. »Själv fri från kärlekskval kan du inte ursäkta en annans vanvettiga lidelse, om den ock förorsakats av din egen skönhet.»

»Jag ber dig, herr riddare», sade Rowena, »att upphöra med ett språk, som så allmänt användes av kringvandrande barder, att det icke passar i riddares eller adelsmäns mun. Du tvingar mig för visso att sätta mig, om du håller på med sådana banala fraser, av vilka varje balladsångare har ett förråd, som räcker härifrån och till jul.»

»Stolta dam», sade De Bracy, uppbragt över att finna, att hans galanta vändningar endast ådrogo honom förakt — »stolta dam, du skall bliva lika stolt bemött. Vet, att jag framställt mina anspråk på din hand på det sätt, som bäst passade din karaktär. Det är mera efter ditt sinne, att man giljar till dig med båge och spjut än i valda och höviska ordalag.»

»Ett höviskt språk, som användes för att dölja ett simpelt handlingssätt», sade Rowena, »är en riddares bantler kring en usel vanbördings bröst. Jag undrar ej på, att detta tvång plågar dig — det vore bättre för din heder, att bibehålla en stigmans dräkt och tal än att vilja dölja en sådans handlingar under ett fint språk och sätt.»

»Väl råder du, ädla dam», sade normanden, »och på det djärva språk, som bäst rättfärdigar en djärv handling, säger jag dig, att antingen skall du aldrig lämna detta slott eller