Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ock lämna det som Maurice De Bracys maka. Jag är icke van att låta gäcka mig, och ej heller behöver en normandisk ädling rättfärdiga sitt beteende mot en saxisk flicka, som han hedrar med anbudet av sin hand. Du är stolt, Rowena, och du är därför desto lämpligare att bliva min maka. På vad annat sätt kan du uppstiga till hög ära och furstligt stånd än genom en förbindelse med mig? Hur skall du väl eljest komma ifrån den bondgård och de små lantliga förhållanden, i vilka saxarna leva med de svinhjordar, som utgöra deras enda rikedom, för att, hedrad som du bör och skall bli, intaga din plats bland allt vad England har skönast och förnämligast?»

»Herr riddare», svarade Rowena, »den lantliga boning, som du föraktar, har varit mitt trygga hem från min barndom, och var viss att när jag lämnar den — om den dagen någonsin kommer — så skall det bliva vid en mans sida, som icke lärt sig att förakta den boning och de seder, i vilka jag blivit uppfostrad.»

»Jag gissar vad du menar, fagra Rowena», sade De Bracy, »fast du kanske tror, att det är för dunkelt för min uppfattning. Men dröm icke om att Rickard Lejonhjärta någonsin skall åter bestiga sin tron och ännu mindre om att Wilfred av Ivanhoe, hans gunstling, någonsin skall föra dig inför hans tron att där välkomnas som en gunstlings brud! En annan friare skulle kunna känna svartsjuka vid att beröra denna sträng, men mitt fasta beslut kan icke rubbas av en så barnslig och hopplös böjelse. Vet, Rowena, att denne rival är i mitt våld och att det beror på mig att förråda hans närvaro inom detta slott för Front-de-Bœuf, vars svartsjuka torde bli mera ödesdiger än min.»

»Wilfred här?» sade Rowena föraktligt. »Det är lika sant som att Front-de-Bœuf är hans rival.»

De Bracy betraktade henne oavvänt under ett ögonblick.

»Skulle du verkligen vara okunnig om det?» sade han. »Visste du ej, att Wilfred av Ivanhoe fördes på judens hästbår? — ett passande sällskap för en korsfarare, vars tappra arm skulle återvinna den heliga graven!» Och han skrattade hånfullt.

»Och om han vore här», sade Rowena i en ton, som hon försökte göra likgiltig, fast hennes röst darrade av en fruktan, som hon ej kunde undertrycka, »varutinnan är han väl Front-de-Bœufs rival, och vad har han att frukta annat än en kort fångenskap och en hederlig lösepenning enligt riddaresed?»

»Rowena», sade De Bracy, »är du så fången i ditt köns vanliga villfarelse, att du icke tror det kan finnas någon annan rivalitet än beträffande de kvinnliga behagen? Vet du icke, att det finns ett ärans och rikedomens likaväl som kärlekens rivalskap och att denne vår värd, Front-de-Bœuf, lika begärligt och utan betänkande skulle rödja ur vägen den som gör honom det sköna godset Ivanhoe stridigt som han skulle göra sig av med den som vore föredragen framför honom av någon blåögd mö? Men låna ditt öra till mitt frieri, fagra Rowena, och den sårade kämpen skall icke hava något att frukta av Front-de-Bœuf. I annat fall torde du snart få begråta honom, ty han är i händerna på en man, som aldrig visat medlidande.»

»Rädda honom för himlens skull!» sade Rowena. Hennes styrka gav vika för oron över hennes älskades öde.

»Jag kan det — jag skall det — det är min avsikt», sade De Bracy, »ty när Rowena samtycker till att bliva De Bracys maka, vem skall då våga göra hennes frände något för när — hennes förmyndares son — hennes barndomsvän? Men det är din kärlek, som måste köpa hans trygghet. Jag är inte en sådan svärmisk narr, att jag räddar och hjälper en som sannolikt kommer att ställa sig emellan mig och mina önskningars uppfyllelse. Använd ditt inflytande över mig till hans förmån, och han är trygg — försmå det, så dör Wilfred, och du är själv icke närmare friheten.»

»Din likgiltiga ton», sade Rowena, »står ej väl tillsammans med det fasansfulla du säger. Jag tror ej, att din avsikt är så ond eller din makt så stor.»

»Smickra dig då med den tron», sade De Bracy, »tills tiden visar, att du tagit miste. Din tillbedjare ligger sårad i detta slott — din föredragne tillbedjare. Han står emellan Front-de-Bœuf och det som Front-de Bœuf älskar mer än både ära och skönhet. Vad behöves mer än ett dolkstyng eller en stöt med spjutet för att bringa hans motstånd till tystnad för alltid? Och skulle Front-de-Bœuf draga sig för något så uppenbart, kan ju läkaren råka ge sin patient en orätt medicin eller kammartjänaren eller sköterskan rycka kudden undan hans huvud, och så svag som Wilfred nu är, går han hädan utan blodsutgjutelse. Även Cedric —»