»Och även Cedric», eftersade Rowena, »min ädle, gode förmyndare! Jag förtjänar den olycka jag råkat ut för, då jag kunde glömma hans öde, var det ock för hans sons!»
»Även Cedrics öde beror på ditt beslut», sade De Bracy, »och du måste nu fatta det.»
Hittills hade Rowena visat ett oförskräckt mod, men det var, emedan hon icke ansett faran så stor och överhängande. Hennes naturliga läggning var den, som i allmänhet anses utmärkande för ljusa personer — mild, blyg och blid — men den hade fått ett tillskott och en härdning genom hennes uppfostran. Van att se alla, även Cedric själv, som eljest var mycket befallande, giva vika för hennes önskningar, hade hon förvärvat det mod och den självtillit, som alstras av att ständigt vara omgiven av vördnad. Hon kunde knappast tänka sig möjligheten, att någon skulle motsätta sig hennes vilja och än mindre att den skulle lämnas alldeles ur räkningen.
Hennes högdragenhet och vana att härska var därför något konstlat, som liksom satt utanpå hennes egentliga natur, och det övergav henne, när hennes ögon öppnades för vidden av hennes egen fara liksom för Wilfreds och Cedrics. Och när hon fann, att hennes vilja, vars minsta uttryck plägade påkalla den största hänsyn, nu mötte motstånd från en kraftig, hänsynslös och beslutsam man, som hade övertaget och var besluten att begagna det, då svek henne modet.
Hon såg sig omkring liksom efter en hjälp, som ingenstädes stod att finna, utstötte några osammanhängande utrop, sträckte händerna mot himlen och hängav sig åt sin sorg och förtvivlan. Det var omöjligt att se en så vacker människovarelse i en dylik belägenhet utan att erfara medkänsla, och De Bracy var icke oberörd, ehuru hans förvirring var större än hans medlidande. Han hade i själva verket gått för långt för att träda tillbaka. Och dock var Rowena i sin närvarande sinnesförfattning varken tillgänglig för skäl eller hotelser. De Bracy gick av och an i rummet, än förgäves uppmanande den förskrämda flickan att lugna sig, än tvekande om vad han själv skulle företaga sig.
Om jag låter beveka mig av denna förtvivlade flickas tårar och sorg, tänkte han, vad blir min lön annat än förlusten av de ljuva förhoppningar, för vilka jag vågat så mycket och hån och åtlöje av prins Johan och hans glada sällskaps bröder? »Och dock», sade han till sig själv, »känner jag mig föga skickad för den roll, jag spelar. Jag kan inte se ett så vackert ansikte förvridas av smärta, icke se dessa ögon bada i tårar. Jag önskar, hon hade bibehållit sin första högdragenhet eller att jag hade litet mera av Front-de Bœufs järnhårda hjärta!»
Medan han välvde dessa tankar i sitt sinne, kunde han blott bedja den olyckliga Rowena fatta tröst och försäkra henne, att hon ännu icke hade något skäl till den ytterliga förtvivlan, varåt hon hängav sig. Men härunder avbröts De Bracy av den smattrande hornsignal, som oroat även slottets övriga invånare och stört dem i deras mer eller mindre skamliga förehavanden. De Bracy var kanske den av dem alla, som var minst missbelåten med detta avbrott, ty hans samtal med lady Rowena hade kommit till en punkt, där han fann det lika svårt att fullfölja som att avstå från sin plan.
XXIII.
REBECKA I TORNET
Min brud jag tar, som lejonet tar maka.
Douglas.
Medan de tilldragelser vi skildrat försiggingo i andra delar av borgen, väntade judinnan Rebecka i ett avsides beläget torn på sitt öde. Hon hade ledsagats dit av två maskerade rövare, och när hon sköts in i den lilla cellen, fann hon där före sig en gammal sibylla, som satt och gnolade på en saxisk sång liksom för att hålla takten till sin spinnrocks surrande. Den gamla såg upp, då Rebecka inträdde och betraktade den vackra judinnan med den ondskefulla avund, varmed ålderdom och fulhet i förening med yttre elände pläga betrakta ungdom och skönhet.
»Du måste ut härifrån, gamla kackerlacka!» sade en av karlarna. »Vår ädle herre befaller det. Du måste avstå denna kammare åt en vackrare gäst.»
»Jo, det är lön för gjorda tjänster», mumlade den gamla. »Jag minns när mitt blotta ord skulle kastat den bäste bland
