»men denna unga fröken grät, så att hon kunnat släcka en vårdkase. Jag har inte hört talas om ett sådant handvridande och ett sådan ögonflöde sedan den heliga Niobes dagar, som prior Aymer berättat oss om. En vattendjävul har farit i den sköna saxiskan.»
»En legion av djävlar regerade judinnan», svarade tempelherren, »ty inte tror jag någon ensam, ja inte ens Apolyon själv, skulle kunnat ingiva en sådan okuvlig stolthet och beslutsamhet. — Men var är Front-de-Bœuf ? Det där hornet ljuder gällare och gällare.»
»Han håller väl på att förhandla med juden», svarade De Bracy kallt, »och Isaks jämmertjut ha sannolikt överröstat hornstötarna. Du torde veta av erfarenhet, sir Brian, att när en jude skall skiljas från sina pengar på sådana villkor, som vår vän Front-de-Bœuf erbjuder, ställer han till värre larm än tjugu horn och trumpeter. Men vi skola låta tjänarna kalla hit honom.»
Strax därefter infann sig Front-de-Bœuf, som på det sätt läsaren redan vet, blivit störd i sin grymma sysselsättning och endast uppehållit sig med att utdela några befallningar.
»Låt oss nu se, vad som är orsaken till detta förbannade oväsen», sade Front-de-Bœuf. »Här är ett brev, och om jag inte misstager mig, så är det på saxiska.»
Han såg på det, vändande det på alla kanter, som om han därigenom hoppades komma underfund med meningen, och räckte det sedan till De Bracy.
»Det kan vara vad hokuspokus som helst för mig», sade De Bracy, som ägde all den okunnighet, vilken utmärkte den tidens ridderskap. »Vår kaplan försökte lära mig att skriva», sade han, »men alla mina bokstäver togo formen av spjutspetsar och svärdsklingor, och den gamle flintskallingen ledsnade på saken.»
»Giv mig det», sade tempelherren. »Vi äro litet prästerliga av oss och hava en del kunskaper, som lysa upp vår tapperhet.»
»Låt oss draga fördel av dina vördnadsvärda kunskaper då», sade De Bracy. »Vad står det i bredvet?»
»Det är ett formligt utmaningsbrev», svarade tempelherren, »men vid vår fru av Betlehem, om det inte är ett narraktigt skämt, så är det den besynnerligaste utmaning, som någonsin skickats över en adelsborgs vindbrygga.»
»Skämt!» sade Front-de-Bœuf. »Jag skulle just vilja veta, vem som vågar skämta med mig i en sådan sak! Läs det, sir Brian.»
Tempelherren läste följaktligen:
Jag, Wamba, Vettlös' son, narr hos en ädel och friboren man, Cedric av Rotherwood, kallad saxaren, och jag, Gurth, Beowulfs son, svinaherde — —
»Du är galen», sade Front-de-Bœuf.
»Vid Sankt Lukas, det står så», svarade tempelherren, och återtagande läsningen fortfor han:
— jag, Gurth, Beowulfs son, svinaherde hos bemälde Cedric, samt våra bundsförvanter och sammansvurna, som göra gemensam sak med oss i denna fejd, nämligen den gode riddare, som för närvarande kallas den Svarte Lättingen, och den mäktige frimannen, Robert Locksley, kallad spöklyvaren, göra dig, Reginald Front-de-Bœuf, och dina bundsförvanter och medbrottslingar veterligt, att enär I haven utan giltig eller förklarad fejd med våld och orätt bemäktigat eder vår herre och husbonde Cedric ävensom vår ädla och friborna fröken, lady Rowena av Hargottstandstede, ävensom en ädel och friboren man Athelstane av Coningsburgh, ävensom deras tjänare och trälar, ävensom en viss jude vid namn Isak av York jämte hans dotter, en judinna, och vissa hästar och mulåsnor — vilka ädla personer jämte deras tjänare och trälar, hästar och mulåsnor, ävensom förutnämnda jude och judinna, alla såsom fredliga och trogna undersåtar färdades på hans majestät konungens väg — så fordra vi, att sagda ädla personer, nämligen Cedric av Rotherwood, Rowena av Hargottsstadstede, Athelstane av Coningsburgh med deras tjänare och följeslagare samt hästar och mulåsnor, ävensom förut omförmälde jude och judinna jämte all dem tillhörande egendom inom en timme efter detta brevs frambärande må varda oskadda och okränkta utlämnade till oss eller till dem vi därtill utse. Sviken I härutinnan, förklara vi, att vi hålla eder för rövare och förrädare och vilja våga liv och
