blod mot eder i strid, belägring eller eljest och göra vårt yttersta till edert förfång och fördärv, för vilket Gud eder bevare! — Undertecknat av oss på aftonen före Sankt Witholds dag under den stora församlingseken i Harthillsskogen, varande förestående brev skrivet av en helig man, Guds, vår Frus och Sankt Dunstans tjänare vid kapellet i Copmanhurst.
Under detta dokument stod först och främst en otymplig teckning av ett tupphuvud samt en inskrift, som förklarade, att denna hieroglyf var Wambas, Vettlös' sons bomärke. Därunder stod ett kors, som angavs vara Gurths, Beowulfs sons, märke. Därefter följde orden Den Svarte Lättingen, skrivna med stora, grova bokstäver, och sist syntes frimannen Locksleys bomärke, som utgjordes av en ganska väl tecknad pil.
Riddarna hörde denna ovanliga urkund uppläsas från början till slut och stirrade sedan på varandra i stum förvåning, alldeles ur stånd att fatta, vad meningen kunde vara. De Bracy var den förste, som bröt tystnaden med ett oåterkalleligt gapskratt, vari tempelherren, ehuru vida mindre uppsluppet, instämde. Front-de-Bœuf däremot tycktes ogilla deras för tillfället föga passande munterhet.
»Jag skall säga eder, mina herrar», sade han, »att ni gjorde bättre i att fundera på, hur ni skola bete er under dessa omständigheter än att hängiva er åt en sådan olämplig munterhet.»
»Front-de-Bœuf har inte fått igen sitt goda lynne, sedan han sist blev kastad ur sadeln», sade De Bracy till tempelherren. »Han darrar vid blotta tanken på en utmaning, om den också kommer bara från en narr och en svinherde.»
»Vid Sankt Mikael», svarade Front-de-Bœuf, »jag önskar du kunde själv reda upp det här äventyret, De Bracy. Dessa gynnare skulle inte vågat handla med sådan ofattbar fräckhet, om de inte hade bakom sig en betydande styrka. Det finns tillräckligt med stigmän här i skogen, som harmas över att jag skyddar jakten. Jag bara band en karl, som var gripen på bar gärning, vid hornen på en vild hjort, som stångade ihjäl honom på fem minuter, och jag fick lika många pilar efter mig, som skötos mot den där tavlan i Ashby. — Kom hit, du», sade han till en av tjänarna, »har du skickat ut och sett efter hur många som stå bakom den här kostliga utmaningen?»
»Det är minst två hundra man samlade i skogarna», svarade en väpnare.
»Jo, detta är en snygg tillställning», sade Front-de-Bœuf, »det har jag för att jag lånar ut mitt slott åt er, som inte kunna sköta edra affärer i stillhet, utan skaffa mig hela svärmen av getingar på halsen!»
»Getingar?» sade De Bracy. »Gaddlösa drönare är det väl snarare, lata skälmar, som rymma till skogen och förstöra villebrådet i stället för att arbeta för sitt uppehälle.»
»Gaddlösa!» utropade Front-de-Bœuf. »Alnslånga, stålspetsade pilar, som aldrig träffa en halv tum på sidan om målet, det är väl gadd nog, skulle jag tro.»
»Blygs, herr riddare!» sade tempelherren. »Låt oss samla vårt folk och göra ett utfall mot dem! En riddare — ja en knekt vore nog för tjugu sådana där bönder.»
»Nog och övernog», sade De Bracy. Jag skulle nästan skämmas att fälla lans mot dem.»
»Sant», svarade Front-de-Bœuf, »om de vore svarta turkar eller morer, herr tempelriddare, eller fega, franska bönder, min tappre De Bracy. Men detta är engelska frimän, över vilka vi inte hava någon annan fördel än den vi äga i våra vapen och hästar, som dock föga gagna oss i skogsgladen. Ett utfall, sade du? Vi hava knappast folk nog till att försvara slottet. De bästa av mina män äro i York, och där har du alla dina, De Bracy. Vi ha knappt tjugu utom dem som deltogo i den här dumma affären.»
»Du fruktar väl inte», sade tempelherren, »att de kunna samlas i nog stor mängd för att våga sig på en stormning?»
»Åh nej, sir Brian», svarade Front-de-Bœuf. »Dessa stigmän hava visserligen en djärv anförare, men utan krigsmaskiner, stormstegar och erfarna ledare, torde mitt slott kunna trotsa dem.»
»Sänd till dina grannar», sade tempelherren, »bed dem samla sitt folk och undsätta tre riddare, som i Reginald Front-de-Bœufs slott belägras av en narr och en svinherde.»
»Du skämtar, herr riddare», svarade baronen. »Men till vem skall jag sända? Malvoisin är vid detta laget i York med sina män, där äro också mina andra bundsförvanter, och där skulle jag själv hava varit, om inte det här helvetiska företaget kommit på.»
»Skicka då till York och kalla tillbaka vårt folk», sade De
