Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Bracy. »Om de stå ut med åsynen av mitt baner och min friskara, så vill jag medge att de äro de djärvaste stigmän, som någonsin spänt båge i den gröna skogen.»

»Om vem skall framföra ett sådant budskap?» sade Front-de-Bœuf. »De skola besätta alla vägar och taga brevet ifrån budbäraren. — Nu har jag det», tillade han efter en stunds tystnad. »Herr tempelriddare, du kan skriva lika väl som du kan läsa, och om vi bara kunna hitta de där skrivsakerna, min kaplan lämnade efter sig, som dog i fjol under sitt bästa julrus.»

»Jag undrar», sade väpnaren, »om inte gamla Urfrid har dem någonstädes i sitt förvar till minne av biktfadern. Han var den siste man, har jag hört henne berätta, som sade något sådant till henne, som en man bör av artighet säga till en flicka eller fru.»

»Gå och tag reda på dem, Engelred», sade Front-de-Bœuf, »och sedan, herr tempelriddare, skall du giva dem svar på denna djärva utmaning.»

»Jag skulle hellre vilja göra det med svärdet än med pennan», sade Bois-Guilbert. »Men må det bli, som du vill.»

Han satte sig följaktligen ned och avfattade på franska språket ett brev av följande innehåll:

Sir Reginald Front-de-Bœuf och hans ädla och ridderliga vapenbröder mottaga inga utmaningar av slavar, trälar eller fågelfria. Om den person, som kallar sig den Svarte Lättingen, verkligen har någon rätt till ridderskapets privilegier, bör han veta, att han vanärat sig genom det förbund, han nu slutit, och icke kan fordra räkenskap av goda män av ädel börd. Beträffande de fångar, vi tagit, uppmana vi eder av kristlig barmhärtighet att sända en andans man att mottaga deras bikt och försona dem med Gud, ty det är vår fasta föresats att avrätta dem i dag före klockan tolv och uppsätta deras huvuden på borgens tinnar, så att alla skola se, huru föga vi akta dem, som tågat ut till deras befrielse. Vi uppmana eder alltså ännu en gång att sända en präst för att försona dem med Gud, varigenom I bevisen dem den sista tjänsten här på jorden.

Detta brev hopveks och lämnades till väpnaren och av honom till den budbärare, som utanför väntade på svar å den skrivelse, han medfört. Då

frimannen sålunda fullgjort sitt uppdrag, återvände han till de förbundnas högkvarter, som för tillfället var under en vördnadsvärd ek, omkring tre båghåll från slottet. Wamba och Gurth med sina bundsförvanter, den Svarte Riddaren och Locksley samt den glade eremiten, väntade här med otålighet svaret på sitt brev. Runt omkring dem syntes på litet avstånd många djärva frimän, vilkas jägardräkter och väderbitna ansikten vittnade om vad de vanligen sysselsatte sig med. Över två hundra voro redan samlade, och flera strömmade till. De, vilka de lydde såsom anförare, utmärktes endast genom en fjäder i mössan från de andra; för övrigt voro deras dräkter, vapen och utrustning lika.

Utom dessa skaror hade en mindre ordnad och sämre beväpnad styrka, bestående av de angränsande byarnas saxiska invånare samt många livegna och tjänare från Cedrics vidsträckta gods, redan anlänt för att deltaga i hans räddning. Få av dessa voro beväpnade annat än med sådana lantliga vapen, som nödvändigheten stundom förvandlar till krigiska. Vildsvinsspjut, liar, slagor och dylikt voro deras förnämsta vapen, ty med erövrares vanliga politik hade normanderna förbjudit de besegrade saxarna att äga eller nyttja svärd och vanliga spjut. Dessa omständigheter gjorde saxarnas bistånd vida mindre fruktansvärt för de belägrade, än männens egen styrka, deras överlägsna antal och den hänförelse, de kände över sin rättvisa sak, eljest skulle kunnat göra det. Det var till anföraren för denna brokiga här, som tempelherrens brev nu överlämnades.

Man vände sig först till kaplanen för att få veta dess innehåll.

»Vid Sankt Dunkans herdestav», sade denne värdige andans man, »som fört flera får in i fårahuset än något annat helgons, svär jag, att jag inte kan uttyda denna rotvälska. Vare sig det är franska eller arabiska, så går det över min horisont.»

Han lämnade därpå brevet till Gurth, som buttert skakade på huvudet och lät det gå vidare till Wamba. Gycklaren tittade på papperets alla fyra hörn med samma låtsade förståsigpåaremin, som en markatta i dylika fall brukar antaga, gjorde sedan ett luftstprång och gav brevet till Locksley.

»Om de stora bokstäverna vore bågar och de små pilar,