av den helige Franciskus' orden, och jag kommer för att bringa religionens tröst åt några olyckliga fångar, som befinna sig inom dessa murar.»
»Du är en djärv munk», sade väktaren, »som vågar dig hit, där, om jag undantar vår egen försupne biktfader, ingen tupp med dina fjädrar galt på de sista tjugu åren.»
»Jag beder dig likväl framföra mitt ärende till slottsherren», svarade den förmente munken. »Jag är viss att bliva väl mottagen av honom, och tuppen skall gala, så att hela slottet skall höra honom.»
»Stor tack», sade väktaren, »men om jag råkar illa ut för att jag lämnar min post för din skull, så skall jag pröva, om din gråa munkkappa står sig mot en grågåspil.»
Med denna hotelse lämnade han posttornet och framförde i slottets sal det ovanliga meddelandet, att en munk stod utanför och bad att genast bliva insläppt. Med icke liten förvåning mottog han sin herres befallning att genast insläppa den helige mannen, och sedan han först bemannat ingången för att skydda slottet mot överrumpling, åtlydde han utan vidare betänkligheter den befallning han fått. Det hastigt påkomna självförtroende, som förmått Wamba att åtaga sig detta uppdrag, höll på att svika honom, då han fann sig stå inför en så fruktansvärd och så mycket fruktad man som Reginald Front-de-Bœuf, och det var med mera oro och tvekan än hittills, han framsade sitt pax vobiscum, vilket han hoppades i synnerhet skulle hjälpa honom att spela sin roll. Men Front-de-Bœuf var van att se människor av olika stånd darra inför honom, varför den förmente paterns försagdhet icke ingav honom några misstankar.
»Vem och varifrån är du, präst?» sade han.
»Pax vobiscum», sade narren, »jag är en ringa Sankt Franciskus' tjänare, som på färd genom denna vildmark fallit i rövarehänder — quidam viator incidit in latrones, som skriften säger — och nu ha de sänt mig till detta slott för att bringa religionens tröst åt två personer, som din höga rättvisa dömt till döden.»
»Det äger sin riktighet», sade Fron-de-Bœuf. »Och kan du säga mig, helige fader, hur många de där rövarena äro?»
»Tappre riddare», svarade narren, »nomen illis legio, deras namn är legio.»
»Säg mig i tydliga ordalag, huru många de äro, eljest skola din kåpa och ditt rep föga skydda ditt skinn.»
»Ack», sade den förmente munken, »cor meum eructavit, det är uttytt: Mitt hjärta fruktade sig storligen! Men jag tänker de kunna vara — frimän och allmoge tillsammans — åtminstone femhundra man.»
»Vad?» sade tempelherren, som just då trädde in i salen. »Är getingsvärmen så tät? Det är på tiden att utrota ett så skadligt yngel.» Tagande Front-de-Bœuf avsides frågade han därpå: »Känner du prästen?»
»Han är en främling från ett avlägset kloster», svarade Front-de-Bœuf; »jag känner honom inte.»
»Anförtro honom då intet muntligt uppdrag», sade tempelherren. »Låt honom gå med en skriven befallning till De Bracys frikompani om att genast skynda hit till hjälp. Låt munken under tiden, på det han icke må misstänka något, få fritt utföra sitt uppdrag att bereda dessa saxiska svin till slaktbänken.»
»Det skall så ske», sade Front-de-Bœuf och gav genast en tjänare befallning att föra Wamba till det rum, där Cedric och Athelstane höllos fångna.
Cedrics otålighet hade snarare ökats än minskats av fångenskapen. Han gick från den ena ändan av salen till den andra med en hållning, som om han ryckte fram emot en fiende eller stormade en belägrad fästning. Ibland talade han för sig själv, ibland vände han sig till Athelstane, som makligt och lugnt avvaktade äventyrets utgång, under tiden smältande den rikliga måltid, han njutit. Hur länge fångenskapen skulle räcka, intresserade icke Athelstane särdeles mycket, ty han förmodade, att den liksom allt annat ont här på jorden skulle taga slut i sin behagliga tid.
»Pax vobiscum!» sade gycklaren, då han trädde in i rummet. »Sankt Dunstan, Sankt Dionysius, Sankt Duthocs och alla andra helgons välsignelse vare med och över eder!»
»Stig fram!» svarade Cedric den förmente munken. »I vad avsikt har du kommit hit?»
»Att bereda eder till döden», svarade gycklaren.
»Det är omöjligt!» svarade Cedric och ryckte till. »Huru hänsynslösa och elaka de än äro, våga de dock ej begå en så uppenbar och opåkallad grymhet.»
»Ack», sade gycklaren, »att söka påverka deras
