Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


mänskliga känslor är som att vilja hejda en skenande häst med en silkesända. Besinna därför, du, ädle Cedric, och även du, tappre Athelstane, vilka synder I haven begått i köttet, ty i denna dag skolen I stånda till ansvar inför en högre domstol.»

»Hör du det, Athelstane?» sade Cedric. »Vi måste styrka våra hjärtan till denna sista handling, ty det är bättre, att vi dö som män än leva som slavar.»

»Jag är redo», svarade Athelstane, »att möta vad som helst av deras ondska, och jag skall gå till döden med lika stort lugn som någonsin till min middag.»

»Skänk oss då dina heliga tjänster, fader», sade Cedric.

»Vänta ett litet tag ändå, kära farbror», sade gycklaren i sin naturliga ton. »Bättre att se sig väl för, innan man hoppar i mörkret.»

»På min ära», sade Cedric, »den där rösten känner jag igen.»

»Det är din trogne slavs och gycklares», svarade Wamba och slog tillbaka sin kapuschong. »Hade du tidigare lytt en narrs råd, så vore du inte här alls. Lyd en narrs råd nu, och du skall inte behöva vara här länge.»

»Vad menar du, din skälm?» sade saxaren.

»Jo, jag menar», svarade Wamba, »att du skall taga denna kåpa och detta rep, vari all min prästerlighet sitter, och lugnt marschera ut ur slottet, lämnande mig att i din kappa och gördel taga det långa hoppet i ditt ställe.»

»Lämna dig här i mitt ställe», sade Cedric, förvånad över förslaget. »Men de skulle hänga dig, min stackars narr.»

»Låt dem göra, vad som tillstädjes dem», sade Wamba. »Jag hoppas — med all aktning för din börd — att Vettlös' son kan hänga i en kedja med lika mycket värdighet som kedjan hängde på hans stamfar, åldermannen.»

»Nåväl, Wamba», svarade Cedric, »du skall få din vilja fram på ett villkor, och det är, att du byter kläder med lord Athelstane i stället för med mig.»

»Nej, vid den helige Dunstan», svarade Wamba. »Det kan jag inte se något skäl till. Det är ej mer än rätt, att Vettlös' son lider för att rädda Herewards son, men vad skulle det tjäna till att han dör för en, vars fäder voro främlingar för hans?»

»Träl», sade Cedric, »Athelstanes fäder voro Englands konungar.»

»De må hava varit vilka de vilja», svarade Wamba, »men jag vill inte våga min nacke för deras skull. Därför, min gode husbonde, må du antingen själv begagna dig av mitt erbjudande eller låta mig lämna detta fängelse lika fri som jag kom.»

»Gå, ädle Cedric!» sade Athelstane. »Försumma inte detta tillfälle. Din närvaro därute kan uppmuntra våra vänner att söka rädda oss, men om du stannar här, blir det allas vårt fördärv.»

»Och är det någon utsikt till räddning utifrån?» sade Cedric med en blick på gycklaren.

»Utsikt!» sade Wamba. »Jo, det vill jag lova. När du nu drager på dig min kåpa, så är du egentligen klädd i generalsmantel. Femhundra man stå här utanför, och jag var i morse en av deras förnämsta anförare. Min narrhuva var en hjälm och min narrstav en kommandostav. Nu få vi se, vad de vinna på att få en vis man i utbyte mot en narr. Jag fruktar för sann, att de förlora i tapperhet, vad de vinna i försiktighet. Och nu farväl, husbonde; var god mot den stackars Gurth och hans hund, och låt min tuppkam hänga i Rotherwoods sal till minne av att jag kastade bort mitt liv för min herre som en trogen — narr!»

Det sista sade han i en ton mitt emellan skämt och allvar. Cedric fick tårar i ögonen.

»Ditt minne skall leva», sade han, »så länge trohet och tillgivenhet hedras på jorden! Men trodde jag inte, att det skall lyckas mig rädda Rowena och dig, Athelstane, och även dig, min stackars Wamba, skulle du icke få din vilja fram så lätt.»

När de bytt kläder, blev Cedric plötsligt tveksam. »Jag kan intet annat språk», sade han, »än mitt eget och några ord av deras sjåpiga normandiska. Hur skall jag kunna uppträda som en ärevördig broder?»

»Hela knepet består i två ord», svarade Wamba. »Pax vobiscum är svar på alla frågor. Om du går eller kommer, äter eller dricker, välsignar eller förbannar, så reder du dig med pax vobiscum. Det är för en munk, vad kvasten är för häxan och trollspöet för besvärjaren. Säg bara så med djup och allvarlig ton — Pax vobiscum! — det är oemotståndligt. Vakter och väktare, riddare och väpnare, fotfolk och beridna — det verkar som en förtrollning på dem alla. Om de