leda ut mig i morgon för att hängas, som nog högeligen är att befara, tänker jag försöka dess kraft på domens verkställare.»
»Om så är», sade Cedric, »är min prästgrad snart tagen — Pax vobiscum. Jag hoppas jag skall komma ihåg detta lösenord. Farväl, ädle Athelstane och farväl, min stackars vän — ditt hjärta ersätter, vad som brister i ditt förstånd —jag skall rädda er eller komma tillbaka och dö med er. Våra saxiska konungars blod skall icke utgjutas, så länge mitt hjärta klappar, och ej heller skall ett hår krökas på den trogne tjänares huvud, som vågat sitt för sin herre, om jag kan hindra det med fara för mitt liv. — Farväl!»
»Farväl, ädle Cedric», sade Athelstane. »Kom ihåg, att en munk alltid brukar ta emot förfriskningar, om han blir bjuden!»
»Farväl, käre farbror», sade Wamba, »och kom ihåg pax vobiscum!»
Sålunda förmanad, begav sig Cedric åstad, och det dröjde icke länge, innan han fick tillfälle pröva kraften av den trollformel, som hans gycklare så varmt rekommenderat. I en låg och mörk valvgång, genom vilken han försökte hitta väg till stora salen i slottet, stötte han på en kvinnlig skepnad.
»Pax vobiscum», sade den falske munken och ville skynda vidare, då en mild stämma svarade: »Et vobis — quæso, domine reverendissime, pro miseri cordia vestra.»
»Jag är litet döv», sade Cedric på god saxiska, men för sig själv mumlade han: »Fördöme den narren och hans pax vobiscum! Jag har förlorat mitt spjut i första kastet.»
Det var emellertid intet ovanligt på den tiden, att en präst var döv på det latinska örat, och detta visste mycket väl den person, som nu tilltalade Cedric.
»Jag beder dig så innerligt, vördige fader», sade hon på hans eget språk, »att du värdigas med din andliga tröst besöka en sårad fången i detta slott och visa honom och oss det förbarmande, ditt heliga kall bjuder. Aldrig skall en god gärning hava länt ditt kloster till större fromma.»
»Dotter», svarade Cedric mycket förlägen, »min tid här slottet tillåter mig inte att utöva mitt kalls plikter — jag måste nu strax härifrån — liv och död bero på min skyndsamhet.»
»Och dock, fader, beder jag dig vid det löfte du avlagt», svarade den bönfallande, »att inte lämna den som är i nöd och fara utan tröst och hjälp.»
»Må den onde fienden taga mig och lämna mig i Ifrin med Odins och Tors andar!» svarade Cedric otåligt och skulle sannolikt hava fortsatt i samma allt annat än andliga ton, om ej samtalet avbrutits av den gamla tornhäxan Urfrids sträva röst.
»Vad nu, flicka», sade hon till den första kvinnan, »är det så du belönar min vänlighet att låta dig lämna din fängelsecell? Driver du den helige mannen till att begagna fula ord för att bli kvitt en judinnas efterhängsenhet.»
»Judinna», sade Cedric, begagnande sig av denna upplysning för att komma undan. »Låt mig gå, kvinna! Hindra mig inte! Jag kommer direkt från min ämbetsutövning och vill inte bliva besmittad.»
»Kom denna väg, fader», sade den gamla häxan. »Du är en främling här i slottet och kan inte lämna det utan vägvisare. Kom hit, ty jag vill tala med dig. Och du, dotter av ett förbannat folk, gå till den sjuke mannens kammare och sköt honom, tills jag kommer. Och ve dig, om du utan min tillåtelse lämnar honom en gång till.»
Rebecka drog sig tillbaka. Hon hade med enträgna böner förmått Urfrid att låta henne lämna tornet, och Urfrid hade använt hennes tjänster, där Rebecka också själv gärna ville vara, nämligen vid den sårade Ivanhoes bädd. Med vaken uppfattning av deras farliga belägenhet och färdig att begagna varje utväg till räddning, som erbjöd sig, hade Rebecka fattat en smula hopp, då hon av Urfrid hörde, att en andans man befann sig i detta gudlösa slott. Hon vaktade på den förmente munkens återkomst i avsikt att tilltala honom och intressera honom för fångarna, men huru detta utföll har läsaren redan erfarit.
