Hoppa till innehållet

Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

upp inför min syn i ny och omotståndlig fasa. Vad öde är bortom graven berett åt den, vilken Gud här på jorden tilldelat en så outsägligt eländig lott? Förr vill jag vända mig till Oden, Herta och Zernebock, till Mista och Skogula, våra ännu odöpta förfäders gudar, än uthärda de fasansfulla aningar, som på senare tiden förföljt mig både sovande och vakande!»

»Jag är ingen präst», sade Cedric, som med vämjelse vände sig bort från denna sorgliga tavla av synd, elände och förtvivlan, »jag är ingen präst, fast jag bär en prästs klädnad.»

»Präst eller lekman», svarade Ulrika, »så är du den förste jag har sett på tjugu år, som fruktat Gud och haft försyn för människor. Säger du, att jag måste förtvivla?»

»Jag säger, att du måste ångra dig», sade Cedric. »Sök att genom bön och bot vinna tillgift! Men jag kan inte, jag vill inte längre stanna här.»

»Dröj ett ögonblick», sade Ulrika. »Lämna mig inte nu, du son till min faders vän, på det att icke den demon, som behärskat mitt liv, må fresta mig att taga hämnd för ditt hårdhjärtade förakt. — Tror du, att ditt liv vore mycket värt, om Front-de-Bœuf funne dig, Cedric saxare, i sitt slott i en sådan förklädnad? — Hans öga har redan varit fäst på dig liksom falkens på sitt rov.»

»Nåväl», sade Cedric, »må han förr sönderslita mig med näbb och klor, än min tunga säger ord, som mitt hjärta icke menar. Jag vill dö som en saxare — trofast i ord, öppen handling. — Jag säger dig, vik hädan! Rör mig inte, hindra min inte! Åsynen av Front-de-Bœuf själv är mindre förhatlig än du, förnedrade och vanställda varelse.»

»Vare det så», sade Ulrika, som ej längre sökte hindra honom. »Gå din väg och förgät i din överlägsenhets förmätenhet, att den eländiga framför dig är din faders väns dotter. — Gå din väg — om jag är skild från människorna genom mina lidanden — skild från dem, vilkas hjälp jag haft mest rätt att hoppas på — så skall jag icke mindre skilja mig ifrån dem i min hämnd! — Ingen skall hjälpa mig, men allas öron skola rysa, när de höra talas om det dåd jag skall begå. — Farväl, ditt förakt har kommit det sista band att brista, som ännu förenade mig med mitt släkte — tanken, att mina sorger kunde hava anspråk på mitt folks medlidande.»

»Ulrika», sade Cedric, som veknade vid denna vädjan har du förmått genomleva så mycken synd och så mycket elände, och vill du nu giva vika för förtvivlan, när du fått ögonen öppna för dina brott och ånger vore det, som bäst passade dig.»

»Cedric», svarade Ulrika, »du känner inte människohjärtat. Att handla som jag handlat, att tänka som jag tänkt, därtill fordras både en vansinnig njutningslystnad och ett starkt hämndbegär, en stolt maktmedvetenhet. Men dina ord hava väckt till liv en ny själ inom mig. Väl sade du, att allt är möjligt för dem som våga dö! Du har visat mig en utväg till hämnd, och var viss att jag skall begagna den. Hämndbegäret har hittills fått tävla med andra lidelser om väldet i mitt hjärta — hädanefter skall det äga mig helt, och du skall själv nödgas säga, att hurudant Ulrikas liv än varit, blev dock hennes död värdig den ädle Torkils dotter. Det är en styrka här utanför, som belägrar denna förbannade borg — skynda att leda den till anfall, och när du ser en röd flagga svaja från det lilla tornet på östra hörnet av kärnan, så ansätt normanderna hårt — de skola då hava nog att göra här innanför, och ni skola kunna bestiga muren trots både bågar och kastmaskiner. — Skynda, jag beder dig — följ du ditt öde och lämna mig åt mitt!»

Cedric skulle ha frågat närmare om den plan, hon så dunkelt antydde, men nu hördes Front-de-Bœufs bistra röst utanför dörren: »Var håller den sölige prästen hus? Vid den helige Jakob av Compostella skall jag inte göra honom till martyr, om han går här och uppviglar mina tjänare till förräderi.»

»Vilken sann profet», sade Ulrika, »är inte ett ont samvete! Men bry dig inte om honom — ut till ditt folk! — Höj ert saxiska härskri, och låt normanderna sjunga om sin Rollo; hämnden skall bliva omkvädet.»

Med dessa ord försvann hon genom en löndörr, och Reginald Front-de-Bœuf trädde in i rummet. Cedric tvang sig med möda till en djup bugning för den stolte baronen, som besvarade hans artighet med en obetydlig nick.

»Dina biktbarn, fader, hava skriftat sig länge — och det är väl för dem, ty det är sista gången. Har du berett dem till döden?»

»Jag fann dem», sade Cedric på så god franska han