Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


kunde åstadkomma, »beredda på det värsta, från den stund de visste, i vems händer de hade fallit.»

»Vad nu, munk», sade Front-de-Bœuf, »jag tror du bryter på saxiska?»

»Jag är uppfostrad i Sankt Witholds kloster vid Burton»; svarade Cedric.

»Åhå», sade baronen, »det hade varit bättre för dig, om du hade varit normand, och bättre för mitt ändamål också. Men nöden har ingen lag. Det där Sankt Witholdsklostret är ett ugglenäste, som måste rensas. Den dag skall snart komma, när kåpan lika litet skyddar saxaren som pansarskjortan.»

»Ske Guds vilja», sade Cedric med en röst, som skälvde av vrede. Front-de-Bœuf tog det emellertid för fruktan.

»Jag märker», sade han, »att du redan tycker dig se våra knektar i ditt refektorium och dina ölkällare. Men gör mig en tjänst nu, och vad som än må hända andra, skall du sova lika trygg i din cell som snäckan i sitt skal.»

»Säg, vad du befaller», sade Cedric med undertryckt sinnesrörelse.

»Följ mig då genom denna gång, så att jag kan släppa dig genom bakporten!»

Och medan han gick före den förmente munken, invigd han honom i den roll, han ville, att han skulle spela.

»Du ser, munk, den där saxiska svinhjorden, som dristat kringränna Torquilstones slott. Säg dessa lymlar, vad du finner för gott om denna borgs svaghet eller vad eljest som kan kvarhålla dem här utanför i tjugufyra timmar. Frambär under tiden detta brev! — Men vänta — kan du läsa?»

»Inte ett ord», svarade Cedric, »utom i mitt breviarium, och då känner jag igen bokstäverna, därför att jag kan den heliga mässan utantill, prisad vare Guds moder och Sank Withold.»

»Desto bättre passar du till budbärare åt mig. — Gå alltså med detta brev till Filip de Malvoisins slott. Säg, att det är ifrån mig och är skrivet av tempelherren Brian de Bois-Guilbert och att jag beder honom sända det till York, så fort en karl kan rida. Men hälsa att han ingenting behöver frukta; han skall finna oss välbehållna bakom våra vallar. Det är skam, att vi skola vara tvungna att gömma oss så här för en hop landstrykare, som eljest äro vana att fly, så snart de se våra fanor och höra trampet av våra hästar! Jag säger dig, präst, hitta på någonting för att kvarhålla de skälmarna där de äro, tills våra vänner komma med sina lansar. Min hämnd vakar. Den är en falk, som inte sover, förrän den blivit mättad med byte.»

»Vid mitt skyddshelgon», sade Cedric med mera eftertryck än som var förenligt med hans stånd, »och vid varje helgon, som har levat och dött i England — dina befallningar skola bliva åtlydda! Icke en saxare skall vika härifrån, om jag har någon förmåga att hålla dem kvar.»

»Ha!» sade Front-de-Bœuf. »Du byter om ton, herr präst, och talar så öppet och djärvt som om du i ditt hjärta gladde dig åt att se den saxiska hjorden slaktad. Och ändå är du själv släkt med de svinen?»

Cedric var icke mycket förfaren i förställningens konst och skulle i denna stund väl behövt en vink av den uppfinningsrikare Wamba. Men nödvändigheten är uppfinningarnas moder, som ordspråket säger, och han mumlade något under sin huva om att männen i fråga voro fågelfria och bannlysta både av kyrkan och staten.

»Vid Gud», svarade Front-de-Bœuf, »där slog du huvudet på spiken. — Jag glömde, att de skälmarna kunna plundra en fet abbot inpå bara kroppen, lika bra som om de vore födda söder om kanalen. Var det inte abboten i Sankt Ives, som de bundo vid en ek och tvingade att sjunga en mässa, medan de tömde hans kistor och lådor? — Nej, vid den heliga Jungfrun, det var Gualtier av Middleton, en av våra egna vapenbröder, som spelade honom det sprattet. Men var det inte saxare, som rövade bort ljusstakar och kalk från kapellet i Sankt Ives?»

»Det var gudlösa män», svarade Cedric.

»Ja, och de drucko ur allt det goda vinet och ölet, som var ämnat till mången hemlig orgie, fast ni föregiva er bara syssla med ottesånger och aftonböner! — Präst, sådant helgerån måste du hämnas.»

»Ja, hämnas skall jag», mumlade Cedric. »Den helige Withold känner mitt hjärta.»

Front-de-Bœuf följde emellertid Cedric till en bakre utgång; de gingo över vallgraven på en smal planka och kommo till ett litet utanverk, som stod i förbindelse med öppna fältet genom en väl befäst utfallsport.