ögon, vilkas glans beskuggades och gjordes mera smäktande genom de långa, silkeslena ögonfransarna och vilka en bard skulle hava liknat vid aftonstjärnan, som sänder sina strålar genom en jasminhäck. Men Ivanhoe var alltför god katolik för att hysa sådana känslor mot en judinna. Detta hade Rebecka förutsett, och just därför hade hon skyndat att säga sin faders namn och börd. Men Isaks fagra och kloka dotter var icke utan en viss kvinnlig svaghet, och hon kunde därför icke annat än sucka för sig själv, då den blick av vördnadsfull beundran och kanske en smula ömhet, varmed Ivanhoe dittills betraktat sin okända välgörarinna, plötsligt utbyttes mot ett kallt, lugnt och avmätt sätt, i vilket icke låg någon djupare känsla än tacksamhet för en välvilja som från oväntat håll och från en person av en underlägsen ras kommit honom till del. Icke som om Ivanhoes blick förut uttryckt något mer än den vanliga, hängivna hyllning ungdomen alltid ägnar skönheten, men det var förödmjukande att ett enda ord kunde likt en trollformel förflytta den stackars Rebecka, som väl icke fick antagas vara alldeles okunnig om sin rätt till en sådan hyllning, till en förnedrad klass, åt vilken den icke med heder kunde ägnas.
Men det blida och oskuldsfulla i Rebeckas natur förebrådde icke Ivanhoe att han delade sin tids och sin religions allmäna fördomar. Ehuru den vackra judinnan märkte att hennes patient nu betraktade henne som tillhörande ett föraktat släkte, med vilket det var vanärande att hava annat än den nödvändigaste gemenskap, upphörde hon icke att ägna honom samma tåliga och hängivna vård. Hon sade honom att det var nödvändigt för dem att återvända till York och att hennes far beslutat förflytta honom dit och vårda honom i sitt eget hus, tills han blev frisk. Ivanhoe visade sig mycket obenägen för detta och som skäl anförde han att han icke ville förorsaka sina välgörare mera besvär.
»Fanns det inte», sade han, »i Ashby eller dess närhet någon saxisk franklin eller blott någon rik bonde som ville åtaga sig att hysa en sårad landsman, tills han åter kan bära sin rustning? Fanns det intet saxiskt kloster som kunde upptaga honom? Eller kunde han icke föras så långt som till Burton, där han kunde varit säker om att finna gästfrihet hos sin frände Waltheoff, abboten i Sankt Withold?»
»Otvivelaktigt skulle även den sämsta av dessa tillflyktsorter», sade Rebecka med ett vemodigt leende, »varit mera passande för dig än en föraktad judes boning. Men, herr riddare, så framt du inte vill avskeda din läkare, kan du ej byta om härbärge. Vårt folk kan, såsom du själv vet, hela sår, ehuru vi icke befatta oss med att tillfoga dem, och i vår släkt i synnerhet finns det hemligheter som gått i arv ända sedan konung Salomos dagar; du har redan erfarit deras välgörande inverkan. Nej, nasaren — förlåt mig, herr riddare — ingen kristen läkare inom Britanniens fyra hav kan sätta dig i stånd att bära ditt harnesk förrän om en månad.»
»Och hur snart kan du laga att jag får taga på mig det?» sade Ivanhoe otåligt.
»Om åtta dagar, om du är tålig och följer mina föreskrifter», svarade Rebecka.
»Vid den heliga Jungfrun», svarade Wilfred, »om det inte är synd att här nämna hennes namn — det är inte tider för mig eller någon annan sann riddare att ligga till sängs, och om du håller vad du lovar, flicka, skall jag betala dig med så mycket pengar som få rum i min hjälm, hur jag än skall komma över dem.»
»Jag skall hålla mitt löfte», sade Rebecka, »och du skall bära din rustning på åttonde dagen härefter, om du blott vill bevilja mig en bön i stället för de penningar, du lovar mig.»
»Om det står i min makt och är en sådan tjänst som en sann kristen kan göra en av ditt folk», svarade Ivanhoe, »så skall jag med glädje och tacksamhet tillmötesgå din begäran.»
»Jag vill blott bedja dig», sade Rebecka, »att du hädanefter må tro att en jude kan göra en kristen en god tjänst utan att begära annan lön än välsignelse av den store Fader, som skapat både judar och hedningar.»
»Det vore synd att tvivla därpå, flicka», svarade Ivanhoe. »Och jag förlitar mig på din skicklighet utan vidare betänkligheter eller frågor, i hopp att du skall sätta mig i stånd att åtta dagar härefter bära min rustning. Och låt mig nu, min vänliga vårdarinna, få höra några nyheter utifrån! Hur är det med Cedric saxare och hans hus? Hur är det med den sköna lady —» Han tystnade liksom obenägen att uttala Rowenas namn i en judes hus — »Med henne, menar jag, som utsågs till tornerspelets drottning?»
»Och som med ett omdöme, vilket lika mycket beundrades
