får i alla fall ej förblöda. Låt Seth och Ruben bära honom till Ashby.»
»Nej, låt dem lägga honom i min bärstol», sade Rebecka. »Jag rider på en av hästarna.»
»Det vore att utsätta dig för de ismaelitiska och edomitiska hundarnas blickar», viskade Isak med ett misstänksamt ögonkast på hopen av riddare och väpnare. Men Rebecka var redan i färd med att utföra sin människovänliga avsikt och gav icke akt på vad han sade förrän Isak fattade henne i armen och åter med ängslig röst utropade: »Vid Arons skägg, tänk om ynglingen dör under vårt tak! — Skola vi inte då anses skyldiga till hans blod och sönderslitas av mängden?»
»Han skall inte dö, fader», sade Rebecka, i det hon milt lösgjorde sig från Isaks grepp — »han skall inte dö om vi inte övergiva honom, och då äro vi i sanning ansvariga för hans blod inför Gud och människor.»
»Ja», sade Isak, släppande sitt tag, »det smärtar mig lika mycket att se hans bloddroppar rinna bort som om det vore guldbysantiner ur min egen börs, och jag vet väl att Mirjam, rabbi Manasses från Bysants dotter, vars själ är i paradiset, har lärt dig sin läkekonst och att du känner örternas kraft och elixirens styrka. Gör därför som dig för gott synes! Du är en god flicka, en välsignelse och en krona och en fröjdesång för mig och mitt hus och mina fäders folk.»
Isaks farhågor voro emellertid icke ogrundade, ty Rebeckas ädla och ur tacksamhet framsprungna välvilja utsatte henne vid återvändandet till Ashby för Brian de Bois-Guilberts orena blickar. Tempelherren red två gånger förbi dem på vägen, kastande djärva och glödande ögon på den sköna judinnan, och vi hava redan sett följderna av den beundran hennes behag hos honom uppväckte, och huru hon råkade i denne samvetslöse vällustings händer.
Rebecka förde skyndsamt den sjuke till deras tillfälliga bostad, undersökte och förband hans sår med egen hand och meddelade sedan sin fader att om feber kunde undvikas och Mirjams läkande balsam fortfarande hade sin kraft, behövde de icke frukta för sin gästs liv, utan han kunde följande dag fortsätta resan till York i deras sällskap.
Det var först långt fram på aftonen som Ivanhoe vaknade till medvetande. Till sin stora överraskning befann han sig då i ett präktigt möblerat rum, som dock hade kuddar i stället för stolar och även i andra hänseenden hade en så österländsk prägel att han började undra om han icke i sömnen förflyttats tillbaka till Palestina. Detta intryck ökades, då ett draperi drogs åt sidan och en kvinnoskepnad, klädd i en dyrbar dräkt, som var vida mer österländsk än europeisk sakta skred in i rummet, åtföljd av en mörklagd tjänare.
Då den sårade riddaren stod i begrepp att tilltala denna fagra uppenbarelse, ålade hon honom tystnad genom att lägga sitt smala finger på sina rubinröda läppar, medan tjänaren trädde fram och blottade Ivanhoes sida. Den vackra judinnan övertygade sig om att bandaget låg rätt och att såret var på väg att läkas. Hon utförde sin uppgift med en behagfull och värdig naturlighet och blygsamhet, som även i en mera civiliserad tid skulle förtagit den allt som kunde vara sårande för den kvinnliga finkänsligheten.
Ivanhoe lät dem under tystnad vidtaga de åtgärder de ansågo mest lämpliga för hans tillfrisknande, och icke förrän hans välvilliga vårdarinna stod i begrepp att draga sig tillbaka, försökte han åter tilltala henne.
»Fagra mö», började han på arabiska språket, med vilket hans resor i österlandet gjort honom förtrogen och som han trodde den turbanklädda unga damen vid hans sida lättast skulle förstå — »jag beder dig, fagra mö, att du ville i din godhet —»
Men här avbröts han av sin vackra vårdarinna, och ett leende som hon icke kunde tillbakahålla upplyste för ett ögonblick hennes eljest i allmänhet vemodigt tankfulla ansikte.
»Jag är från England, herr riddare, och talar det engelska språket, fastän min dräkt och min härkomst tillhöra ett annat luftstreck.»
»Ädla dam —», började åter riddaren av Ivanhoe, och åter skyndade Rebecka att avbryta honom.
»Kalla mig inte ädel, herr riddare», sade hon. »Du bör så fort som möjligt få veta att din tjänarinna är en stackars judinna, dotter till Isak av York, vilken du nyligen visade så stor godhet. Det höves väl honom och hans hus att giva dig den vård ditt närvarande tillstånd kräver.»
Jag vet icke huruvida den sköna Rowena skulle varit alldeles tillfreds med de känslor, varmed hennes riddare hittills betraktat den älskliga Rebeckas fagra gestalt och strålande
