»Om jag blott kunde släpa mig fram till det där fönstret», sade han, »så att jag kunde se huru striden artar sig — om jag blott hade en båge att skjuta med eller en stridsyxa att därmed utdela om också blott ett enda hugg för vår befrielse! — Det är förgäves — förgäves — jag är både kraftlös och vapenlös!»
»Oroa dig inte, ädle riddare», svarade Rebecka. »Larmet har med ens upphört — kanske det inte blir någon strid.»
»Du förstår inte detta», sade Wilfred otåligt. »Denna dödstystnad antyder blott att männen äro på sina poster på murarna och vänta ett omedelbart förestående anfall. Vad vi hava hört var blott åskans avlägsna mullrande — snart bryter ovädret löst i hela sitt raseri. — Kunde jag blott komma till fönstret!»
»Du skulle skada dig, om du försökte, ädle riddare», svarade hans vårdarinna. Men då hon såg hans ytterliga oro, tillade hon: »Jag skall ställa mig vid fönstret och beskriva för dig, så gott jag kan, vad som försiggår därute.»
»Nej, det får du inte — det skall du inte göra!» utropade Ivanhoe. »Varje fönster, varje glugg blir snart ett mål för bågskyttarna. Någon vilsekommen pil —»
»Den skall vara välkommen!» mumlade Rebecka, i det hon med fasta steg gick uppför de två eller tre trappsteg, som ledde till det omtalade fönstret.
»Rebecka, kära Rebecka!» utbrast Ivanhoe. »Detta är intet flickgöra — utsätt dig inte för att bliva sårad och dödad, och gör mig inte för alltid olycklig, som varit orsaken därtill. Håll åtminstone den där gamla skölden framför dig och visa så litet som möjligt av din person.»
Blixtsnabbt handlande efter Ivanhoes anvisning och begagnande sig av den stora, gamla skölden, som hon ställde framför nedre delen av fönstret, kunde Rebecka med någotrlunda trygghet för sin egen person åse en del av vad som försiggick nedanför slottet och till Ivanhoe inberätta de förberedelser till stormningen, som de belägrande företogo. Den plats, där hon befann sig, var till och med särskilt gynnsam för en iakttagare, ty Rebeckas fönster var beläget i ett hörn av huvudbyggnaden, och hon kunde därifrån icke blott se vad som försiggick utom slottets vallar, utan hade även utsikt över det utanverk, mot vilket stormningen sannolikt först skull rikta sig. Det var en yttre befästning av jämförelsevis obetydlig höjd och styrka, avsedd att skydda den utfallsport, genom vilken Front-de-Bœuf hade släppt ut Cedric. Vallgraven skilde detta vakttorn från det övriga av borgen, så att om det blev taget, var det lätt att avskära förbindelsen med huvudbyggnaden genom att draga in den tillfälliga bryggan. I utanverket fanns en utfallsport mitt emot borgens bakport, och det hela omgavs av en stark palissad. Rebecka kunde av den stora styrka som blivit förlagd till denna post, förstå att de belägrade fruktade för dess säkerhet, och då hon såg att de anfallande hade ställt upp sig nästan mitt emot detta utanverk, tycktes det icke mindre klart att de valt det såsom en sårbar angreppspunkt.
Allt detta meddelade hon hastigt Ivanhoe, och hon tillade att skogsbrynet syntes kantat av bågskyttar, fast endast få stigit fram ur den mörka trädskuggan.
»Under vilket baner?» frågade Ivanhoe.
»Under intet fälttecken, som jag kan se», svarade Rebecka.
»Det är något alldeles nytt», mumlade riddaren, »att rycka fram mot ett sådant slott utan baner eller standar! — Ser du vilka som äro anförare?»
»En riddare i svart rustning är den som mest synes», sade judinnan. »Han är den ende som är klädd i stål från huvud till fot och tyckes taga ledningen över alla omkring honom.»
»Vad har han för märke på sin sköld?» frågade Ivanhoe.
»Någonting som liknar en järnbom och ett länklås, målade i blått på den svarta skölden.»
»En fotboja och ett länklås i blått», sade Ivanhoe. »Jag känner ingen som kan hava det sköldemärket, men nog vet jag att det nu kunde passa för mig. Kan du icke se valspråket?»
»Jag kan knappast se själva sköldemärket på detta avstånd», svarade Rebecka, »men när solen faller rakt på hans sköld, ser det ut som jag sagt.»
»Är det inga andra anförare?» frågade den ivrige Ivanhoe.
»Inga mera framstående, som jag kan se härifrån», sade Rebecka, »men utan tvivel gå de till storms även på andra sidan av borgen. Nu börja de rycka fram. — Sions Gud beskydde oss! — Vilken fasansfull syn! — De som gå först bära stora sköldar och skärmar av bräder, de andra följa efter, spännande sina bågar, medan de gå. — Nu höja de bågarna! — Moses‘ Gud, förlåt de varelser du skapat!»
