Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Hennes skildring avbröts här plötsligt av stormningssignalen, som gavs med en gäll hornstöt och genast besvarades med en fanfar från de normandiska trumpeterna på murarna, som, blandande sig med pukornas djupa och dova ljud, trotsigt svarade på fiendens utmaning. Stridsropen från båda partierna ökade det fruktansvärda oväsendet. De angripande ropade: »Sankt Georg för glada England!» och normanderna svarade dem med högljudda franska härskrin.

Det var emellertid icke genom rop som striden skulle avgöras, och de stormandes förtvivlade ansträngningar möttes av ett kraftigt försvar från de belägrades sida. Skyttarna, som genom sitt jägarliv voro övade att på det verksammaste sätt använda sin långbåge, gåvo prov på en sådan skicklighet att så snart en försvarare visade den ringaste del av sin person, blev den ett mål för deras långa pilar. Genom denna häftiga skjutning, som fortgått lika tät och smattrande som en hagelskur, medan dock varje pil hade sitt särskilda mål, dödades två eller tre av garnisonen, och flera andra blevo sårade. Men förlitande sig på sina ogenomträngliga rustningar och skyddade som de voro av sin ställning, visade Front-de-Bœufs och hans bundsförvanters män en uthållighet i försvaret, som stod i förhållande till anfallets raseri. De besvarade den täta pilskuren med att avskjuta sina stora armborst och långbågar och begagnade sig av slungor och andra kastvapen, och som de angripande med nödvändighet voro föga skyddade, ledo dessa jämförelsevis mera avbräck än de själva kunde tillfoga. Vinandet av pilar och kastvapen å ömse sidor avbröts blott av de rop, som höjdes, när någotdera partiet tillfogade eller led någon större förlust.

»Här måste jag ligga som en sjuk munk!» utropade Ivanhoe, »medan den lek som skall skänka mig frihet eller död, lekes av andra! — Titta ut genom fönstret ännu en gång, min snälla flicka, men akta så att inte bågskyttarna därnere få se dig. — Titta ut ännu en gång och säg mig om de fortfarande rycka fram till stormning.»

Med uthålligt mod, stärkt genom den inre bön hon under tiden uppsänt, återtog Rebecka sin post vid fönstret, därvid likväl skyddande sig, så att hon icke var synlig nerifrån.

»Vad ser du, Rebecka?» frågade den sårade riddaren ånyo.

»Ingenting annat än pilarna, som flyga så tätt att de blända mina ögon och skymma bort männen som avskjuta dem.»

»Det kan inte räcka länge», sade Ivanhoe. »Om de inte rycka an och taga slottet med ren vapenmakt, hjälpa inte pilarna mycket mot stenmurar och vallar. Titta efter Riddaren med länklåset, fagra Rebecka, och se hur han sköter sig, ty sådan anföraren är, sådana torde hans män vara.»

»Jag ser honom icke», sade Rebecka.

»Usle pultron!» utropade Ivanhoe. »Viker han från rodret, när stormen rasar som värst?»

»Han viker inte! Han viker inte!» sade Rebecka. »Jag ser honom nu. Han för fram en liten trupp alldeles under utanverkets yttre palissad. — De bryta ned pålar och stolpar — de hugga ned palissaden med yxor. — Hans höga, svarta plym fladdrar över hopen som en korp över slagfältet. — De ha gjort en bräsch i palissaden, de rusa in — de kastas tillbaka! — Front-de-Bœuf är i spetsen för försvararna. Jag ser hans jättelika gestalt över de andra. Nu storma de fram till bräschen igen, och de strida man mot man. Jakobs Gud, det är två vilda strömmar, som mötas — två oceaner, som gå för motsatta vindar!»

Hon vände sig bort från fönstret, liksom kunde hon ej längre uthärda en så förskräcklig syn.

»Se ut igen, Rebecka!» sade Ivanhoe, som icke förstod varför hon drog sig tillbaka. »Pilregnet måste nu i det närmaste ha upphört, efter de strida man mot man. Se ut igen, det är nu mindre farligt.»

Rebecka blickade åter ut genom fönstret och utropade nästan genast:

»Heliga profeter! Front-de-Bœuf och den Svarte Riddaren strida man mot man i bräschen, och deras män, som avvakta utgången, upphäva höga rop. — Må Gud strida på de förtrycktas och fångnas sida!» Därpå uppgav hon ett högt rop och utbrast: »Han har fallit! Han har fallit!»

»Vem har fallit?» skrek Ivanhoe. »För Guds moders skull, säg mig vem som fallit!»

»Den Svarte Riddaren», svarade Rebecka med svag röst. Men sedan återtog hon med glad iver: »Nej, nej! Härskarornas herre vare lov! Han är på fötter igen och kämpar som hade han tjugu mäns styrka i sin arm. — Hans svärd har brustit — han rycker till sig en yxa från en friman —