Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»och jag beder dig om tillåtelse att få förfoga över sir Maurice De Bracy såsom mig för gott synes.»

»Han är redan din», sade Locksley »och det är väl för honom, ty eljest skulle tyrannen snart hava dinglat i den högsta grenen i denna ek och fått till sällskap så många av sina knektar vi kunna få tag i. Men han är din fånge, och han skall vara trygg, hade han också dödat min far.»

»De Bracy», sade riddaren, »du är fri — gå härifrån! Den, vars fånge du är, försmår att utkräva en lågsinnad hämnd för det som varit. Men tag dig i akt för framtiden, så att det inte händer dig något värre. — Maurice De Bracy, jag säger dig ännu en gång: tag dig i akt!»

De Bracy bugade sig djupt och under tystnad och stod i begrepp att avlägsna sig, då frimännen plötsligt utbrusto i hatfulla och föraktliga utrop. Den stolte riddaren stannade ögonblickligen, vände sig om, lade armarna i kors över bröstet, rätade upp sig till sin fulla längd och utropade:

»Tyst, gläfsande hundrackor, De Bracy föraktar ert tadel lika djupt som han skulle förakta ert bifall. Gå till era snår och jordhålor, fågelfria tjuvar, och håll er tysta, när något ridderligt eller ädelt talas inom ert hörhåll!»

Detta olämpliga utfall skulle kunnat ådraga De Bracy ett helt regn av pilar, om icke stigmansanföraren hastigt och befallande trätt emellan. Under tiden grep riddaren tag i tygeln på en häst, ty flera som hade blivit tagna ur Front-de-Bœufs stallar stodo sadlade däromkring och utgjorde en värdefull del av bytet. Han kastade sig upp i sadeln och galopperade bort genom skogen.

När den uppståndelse, som förorsakats av denna tilldragelse, något lagt sig, tog stigmanshövdingen från sin hals det dyrbara horn och gehäng som han nyligen vunnit vid målskjutningstävlingen i Ashby.

»Ädle riddare», sade han till den Svarte Lättingen, »om du ej försmår att mottaga ett horn som en engelsk friman en gång burit, beder jag dig behålla detta som ett minne av dina tappra bedrifter — och om du har något att skaffa i skogarna mellan Trent och Tees och, såsom det ofta händer en tapper riddare, blir hårt ansatt av fiender, så blås tre stötar i hornet så här: Wa-sa-hoa!, och det kan väl hända du då får dem som hjälpa dig.»

Han blåste därefter signalen och upprepade den några gånger, tills riddaren uppfattat tonerna.

»Stor tack för din gåva, tappre friman», sade riddaren, »och bättre hjälp än din och dina stigmäns kunde jag aldrig få, hur illa jag än bleve ansatt.» Och därpå blåste han i sin tur signalen, så att det gav eko i skogen.

»Väl och rent blåst», sade frimannen. »Jag tror du är lika förtrogen med jakt som krig! Jag skulle kunna gå i god för att du nedlagt mången råbock i din dag. — Kamrater, läggen märke till dessa tre toner — det är Riddarens av Länklåset signal, och den som hör den och inte skyndar honom till hjälp i hans nöd, honom skall jag låta piska ut ur vårt band med hans egen bågsträng.»

»Leve vår anförare!» skreko frimännen. »Och leve den Svarte Riddaren av Länklåset! Må han snart behöva vår tjänst, så att han må se hur gärna vi skola komma.»

Locksley skred nu till fördelningen av bytet, som han verkställde med den mest lovvärda opartiskhet. En tiondedel av alltsammans avsattes för kyrkan och för fromma ändamål, en annan del anslogs till en sorts allmänkassa, en del tillföll änkor och barn efter de stupade eller anvisades till själamässor för dem som ej hade några efterlevande. Återstoden fördelades bland stigmännen efter deras rang och förtjänst; i alla tvivelaktiga frågor avgav anföraren sitt utslag med mycken skarpsinnighet, och det godkändes utan minsta gensägelse.

Den Svarte Riddaren var ej litet förvånad att finna att dessa män, som stodo utom lagen, dock sinsemellan voro så rättvist och lagbundet styrda, och allt vad han såg ökade hans goda tanke om deras anförares rättvisa och omdömesförmåga.

När var och en hade tagit sin del av bytet och skattmästaren, åtföljd av fyra resliga frimän, fört i säkerhet det som anslagits till allmänkassan, låg ännu kyrkans del orörd.

»Jag önskar», sade anföraren, »att vi snart finge höra något från vår muntre kaplan. Han brukade aldrig vara frånvarande, när bordsbön skulle läsas eller byte fördelas, och nu är det hans plikt att omhändertaga detta tionde av vårt lyckliga företag.»

Medan han ännu talade tillkännagåvo höga rop bland frimännen att den saknade var i antågande. De ha