mig och de mina till dig och de dina till arv och ägo, och må Guds förbannelse träffa den som bestrider detta.»
Ej längre livegen, utan en fri jordägare, reste sig Gurth på sina fötter och tog ett par höga skutt av glädje.
Nu hördes hästtramp, och lady Rowena visade sig, omgiven av en mängd ryttare och en ännu starkare avdelning fotsoldater, vilka glatt svängde sina lansar eller slogo med svärden på sköldarna av glädje över hennes befrielse. Själv red hon, klädd i en kostbar dräkt, på en mörkbrun gångare. Hon hade återvunnit allt det värdiga i sitt sätt och en ovanlig blekhet var det enda som vittnade om de lidanden hon utstått. Hennes vackra ansikte var visserligen sorgset, men det upplivades dock av ett hopp för framtiden och av tacksamhet över räddningen. — Hon visste att Ivanhoe var utom fara och att Athelstane var död. Den förra förvissningen fyllde henne med den uppriktigaste glädje, och om hon också icke gladde sig över den senare, måste det dock förlåtas henne att hon insåg fördelen av att befrias från vidare övertalningar i den enda sak, vari hon någonsin blivit motsagd av sin förmyndare Cedric.
Då Rowena styrde sin häst fram till Locksleys tron, reste sig den tappre frimannen och alla hans följeslagare liksom av en gemensam artighetsdrift för att hälsa henne. Blodet steg till hennes kinder då hon, förbindligt vinkande med handen och böjande sig så djupt att hennes vackra, hängande lockar för ett ögonblick flöto samman med hennes gångares fladdrande man, i några korta, men för tillfället lämpliga ord ut tryckte sin tacksamhet mot Locksley och de andra, som bidragit till hennes befrielse.
»Gud välsigne eder, tappre män», slutade hon, »Gud och den heliga Jungfrun välsigne eder för att ni modigt hava vågat edert liv för de förtrycktas sak! — Om någon av er hungrar, så kom ihåg att Rowena har mat — om I törsten, så har hon många tunnor vin och öl — och om normanderna driva eder bort från dessa trakter, så har Rowena egna skogar, där hennes tappra befriare kunna vistas och där aldrig någon skogvaktare frågar, vems pil som nedlagt råbocken.»
»Tack, ädla dam», sade Locksley. »Jag tackar dig i mitt eget och mina mäns namn. Men att hava räddat dig är sin egen belöning. Vi här i skogarna begå månget blodigt dåd, och lady Rowenas befrielse skall kanske räknas som en försoningsgärd.»
Rowena bugade sig åter från hästen och ämnade rida bort, men då hon dröjde ett ögonblick för att vänta på Cedric, som skulle åtfölja henne och likaledes höll på att säga farväl, kom hon helt oväntat att befinna sig invid den fångne De Bracy. Han stod under ett träd, försänkt i djupa tankar, med armarna i kors över bröstet, och Rowena hoppades kunna obemärkt passera förbi honom. Han såg emellertid upp, och när han varseblev henne spred sig en djup blygselrodnad över hans vackra ansikte. Han stod ett ögonblick obeslutsam, men därpå steg han fram, fattade hennes häst i tygeln och böjde ett knä inför henne.
»Vill lady Rowena värdigas kasta en blick på en fången riddare — på en vanärad soldat.»
»Herr riddare», svarade Rowena, »i sådana företag som edert ligger den verkliga vanäran icke i misslyckandet utan i framgången.»
»Släpp hennes tygel!» sade Cedric som nu närmade sig. »Vid den klara solen på himlen, om det inte vore skamligt, så hade jag lust att nagla fast dig vid jorden med mitt kastspjut — men du kan vara viss, Maurice De Bracy, att du skall få umgälla den del du haft i detta skändliga dåd.»
»En fånge kan man tryggt hota», sade De Bracy, »men när har en saxare visat någon höviskhet?»
Därpå drog han sig tillbaka två steg och lät Rowena passera.
Cedric gav, innan de avlägsnade sig, uttryck åt sin synnerliga tacksamhet mot den Svarte Riddaren och bad honom enträget att åtfölja honom till Rotherwood, icke som gäst, utan som en son eller broder. Den Svarte Riddaren sade sig dock för tillfället nödgas avböja denna vänliga inbjudning, och sedan Cedric tillkännagivit att han under högtidligheterna med anledning av Athelstanes begravning komme att vistas på Coningsburgh, bjödo han och Rowena farväl åt de andra och redo bort genom skogen.
»Tappre riddare», sade Locksley, sedan de försvunnit, till den Svarte Riddaren, »utan vars modiga sinne och starka arm vårt företag aldrig skulle lyckats — utvälj dig bland bytet det du helst vill ha såsom ett minne av denna tilldragelse.»
»Jag vill begagna mig av ditt erbjudande», sade riddaren,
