Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

mot en kyrkans man? — Veta ni inte vad det vill säga att manus imponere in servos Domini? Ni ha plundrat mina kistor — slitit sönder min dyrbara spetskåpa, som kunde passat en kardinal! Och en av era män, som kallade sig Allan-a-Dale, svor många och dyra eder på att han skulle hänga mig i skogens högsta träd, om jag inte betalar fyrahundra speciedalrar i lösepenning.»

»Gjorde han det?» sade stigmanshövdingen. »Då, vördige fader, tror jag det är bäst att du tillmötesgår hans begäran, ty Allan-a-Dale är en man som står vid sitt ord.»

»Du skämtar med mig», sade den förvånade priorn med ett tvunget skratt, »och jag föraktar visst inte ett gott skämt, men — ha, ha, ha — när skämtet har räckt hela natten, så är det tid att man blir allvarsam på morgonen.»

»Jag är så allvarsam som en biktfader», svarade stigmanshövdingen. »Du måste betala en rundlig lösepenning, herr prior, eljest kommer ditt kloster sannolikt att få företaga ett nytt val, ty ditt rum skall ej längre varda funnet.»

»Äro ni kristna», sade priorn, »som föra ett sådant språk till en kyrkans man?»

»Kristna! Ja, det vill jag lova, och vi ha prästerskap ibland oss också», svarade Locksley. »Låt vår fryntlige kaplan stiga fram och utlägga för denne vördige fader de texter som röra denna sak.»

Den halvfulle munken hade kastat en munkkåpa över sin gröna rock, och i hast hopsamlande den lärdom han i forna dar inhämtat sade han:

»Helige fader, Deus faciat salvam benignitatem vestram — du är välkommen till den gröna skogen.»

»Vad är detta för en gudlös utklädnad?» sade priorn. »Min vän, om du verkligen tillhör kyrkan, så vore det bättre för dig att säga mig, hur jag skall undkomma ur dessa mäns händer än stå där och bocka och grina som en pajas.»

»I sanning, vördige fader», sade munken, »jag vet bara ett sätt för dig att undkomma. Detta är Sankt Andreas dag hos oss, då vi uppbära tionde.»

»Men icke av kyrkan ändå, hoppas jag, min gode broder»; sade priorn.

»Av kyrka och lekmän», sade munken, »och därför, herr prior, facite vobis amicos de Mammone iniquitatis — gör dig vänner av orättfärdighetens mammon, ty ingen annan vänskap torde här gagna dig.»

»Skulle det inte passa», sade stigmännens underbefälhavare avsides till Locksley, »att priorn nämner judens lösepenning och juden priorns?»

»Det var ett vansinnigt påhitt», sade Locksley, »men låt gå! — Stig fram, jude! Titta på den här helige fader Aymer, som är prior i det rika klostret Jorvaulx, och säg oss vad vi ska anse honom värd i lösen. — Jag är viss att du känner till hans klosters inkomster.»

»En sexhundra dukater», sade Isak, »kan den gode priorn mycket väl betala till eders hedervärdigheter utan att därför sitta mindre mjukt i sin stol.»

»Sexhundra dukater», sade Locksley allvarligt. »Jag är nöjd — du har talat väl, Isak — sexhundra dukater. Det må vara sagt, herr prior.»

»Det är sagt! — Det är sagt!» utropade stigmännen. »Salomo kunde inte fällt en bättre dom.»

»Du hör din dom, prior», sade anföraren.

»Ni äro galna, go' herrar», sade priorn. »Var skall jag få en sådan summa från? Om jag också säljer monstrans och ljusstakar på altaret i Jorvaulx, så blir det ändå inte hälften. Och det blir då nödvändigt att jag själv begiver mig till Jorvaulx; ni kunna behålla mina båda präster som gisslan.»

»Det vore inte mycket att lita på», sade stigmannen. »Vi behålla dig, prior, och skicka dem att hämta din lösepenning. Du skall inte behöva sakna en bägare vin och en bit hjortstek under tiden, och tycker du om jakt, så skall du få se sådan, som ditt nordliga land aldrig skådat.»

»Eller också», sade Isak, som ville ställa sig in med stigmännen, »kan jag skicka till York efter de sexhundra dukaterna från vissa fonder som jag har under min vård, om så är att den vördige priorn vill giva mig en anvisning på summan.»

»Han skall giva dig vad du begär, Isak», sade anföraren, »och du skall tillhandahålla oss lösesumman så väl för prior Aymer som för dig.»

»För mig! Ack, mina tappra herrar», sade juden, »jag är en bruten och utfattig man, och tiggarstaven bleve min lott här i livet om jag skulle betala dig femtio dukater.»

»Priorn skall avgöra den saken», svarade Locksley. — »Vad