Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


säger du, fader Aymer? Kan juden betala god lösen för sig?»

»Om han kan?» svarade priorn. »Jag skall säga eder rent ut att ni göra er själva orätt om ni begära en enda vitten under tusen dukater.»

»Det är sagt! — Det är sagt!» utropade stigmansanföraren.

»Det är sagt! — Det är sagt!» ropade hans bisittare. »Den kristne har visat sin goda uppfostran och varit frikostigare mot oss än juden.»

»Mina fäders gud hjälpe mig!» sade juden. »Vilja ni bringa en fattig stackare på bar backe? Jag har i dag blivit barnlös, och nu vilja ni ta ifrån mig det lilla jag äger.»

»Är du barnlös, jude», sade Aymer, »så har du ju mindre att bekymra dig för.»

»Ack, min herre», sade Isak, »du vet inte huru ett barn innästlar sig i själva ens hjärtefibrer. — O, Rebecka, min älskade Rakels dotter! Om varje löv på detta träd vore en sekin, och varje sekin vore min, skulle jag dock giva all den rikedomen för att veta om du lever och undkommit nazarenens hand.»

»Var inte din dotter svarthårig?» sade en av stigmännen, »och hade hon icke en silverstickad sindalsslöja ?»

»Det hade hon, det hade hon», sade den gamle mannen, darrande av iver liksom förut av fruktan. »Jakobs välsig-nelse vare över dig, om du kan säga mig att hon är räddad.»

»Då var det hon», sade stigmannen, »som den stolte tempelherren bortförde, när han genombröt våra led i går afton. Jag hade spänt min båge för att skicka en pil efter honom, men skonade honom just för den unga kvinnans skull, som jag fruktade att skada.»

»O», utbrast juden, »jag önskar du hade skjutit, om också pilen gått igenom hennes bröst! — Bättre hennes fäders grav än den grymme och utsvävande tempelherrens läger. Ichabod! Ichabod! Äran har övergivit mitt hus!»

»Vänner», sade stigmanshövdingen och såg sig omkring »den gamle mannen är blott en jude, men hans sorg rör mig — Säg oss uppriktigt, Isak — blir du alldeles utfattig on du skall betala oss tusen dukater i lösepenning?»

Isak, som därmed bragtes att åter tänka på sina världsliga ägodelar — och kärleken till dem stred av gammal vana även med hans faderskänslor — bleknade, stammade och kunde icke förneka att det kanske blev något litet över.

»Nåja, om det också blir det», sade stigmannen, »skola vi inte räkna alltför noga med dig. Utan pengar kan du lika gärna hoppas återköpa ditt barn ur Brian de Bois-Guilberts klor som att skjuta en kronhjort med en uddlös pil. — Vi skola låta dig få samma lösepenning som prior Aymer, eller snarare hundra dukater mindre, vilka hundra dukater skola vara min egen förlust och icke falla på denna hedervärda gemenskaps skuldror. Därmed skola vi också undvika den förolämpning som kunde ligga i att taxera en judisk köpman lika högt som en kristen prelat, och du får femhundra dukater över till din dotters lösepenning. Tempelherrar tycka om glittrande silvermynt såväl som svarta ögons glans. — Skynda och låt dina dukater skramla i Bois-Guilberts öron, innan något värre händer. Du skall, enligt vad våra spejare meddelat, finna honom i hans ordens närmaste preceptorium. — Har jag talat rätt, kamrater?»

Frimännen uttryckte som vanligt sitt gillande av sin hövdings åtgärd, och sedan denne fört Isak avsides, sade han:

»Jag skulle råda dig, Isak, att hålla dig väl med denne prior. Han är god vän med Bois-Guilbert, och för pengar kan du nog förmå honom att lägga sig ut för dig. Vill du att jag skall underhandla med priorn för din räkning?»

»Om du kan, så hjälp mig i Guds namn att återfå min dotter», sade juden.

Stigmanshövdingen lämnade juden och gick bort till priorn, för vilken han framställde saken, och han förmådde honom slutligen att för hundra silvermarker lova att skriva ett brev till Bois-Guilbert och utverka Rebeckas frigivande.

Priorn satte sig alltså ned och författade sin epistel, och sedan han omsorgsfullt förseglat den lämnade han den till juden och sade:

»Detta är ett lejdebrev för dig till Tempelstowes preceptorium och skall, som jag hoppas, utverka din dotters befrielse, om du understödjer det med tillräckligt fördelaktiga anbud, ty tro mig, den gode riddaren Bois-Guilbert gör ingenting för intet.»

»Gott, prior», sade stigmannen, »nu skall jag ej längre hålla dig kvar här än tills du givit juden revers på de sexhundra dukater, som skola utgöra din lösepenning — jag