Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


hans ytterligt vördnadsfulla sätt mot sin förman visade, att någon jämlikhet icke rådde emellan dem. Preceptorn, ty det var hans rang, gick icke i jämbredd med stormästaren, utan just så mycket bakom honom, att Beaumanoir kunde tala med honom utan att vända för mycket på huvudet.

»Konrad», sade stormästaren, »du käre deltagare i mina strider och vedermödor, åt ditt trogna hjärta allena kan jag anförtro mina sorger. Till dig allena kan jag säga, huru ofta jag efter min ankomst till detta land har önskat, att jag finge gå hädan och vara med de rättfärdiga. Ingenting i England ha mina ögon mött, som de kunnat vila på med glädje, utom våra bröders gravar under vår tempelkyrkas valv i den stolta huvudstaden. O, tappre Robert de Ros! utropade jag för mig själv, när jag skådade dessa goda korsets soldater, där de ligga uthuggna i sten på sina sarkofager. O, ädle William de Maréchal, öppna dina marmorboningar och mottag i din vila en trött broder, som hellre skulle vilja strida med hundra tusen hedningar än bevittna vår heliga ordens förfall!»

»Det är blott alltför sant», svarade Konrad Mont-Fitchet, »det är blott alltför sant! Och våra bröders förvillelser här i England äro till och med större än i Frankrike.»

I detta ögonblick inträdde i trädgården en väpnare, klädd i en trådsliten dräkt — ty aspiranterna i denna heliga orden buro under sin novistid riddarnas avlagda kläder — och efter en djup bugning för stormästaren stod han tyst och väntade på tillåtelse innan han dristade framföra sitt ärende.

»Tala, Damian, vi tillstädja dig. Vad har du att säga?» sade stormästaren.

»En jude står utanför porten, ädle och högvördige fader», sade väpnaren. »och han beder att få tala med brodern Brian de Bois-Guilbert.»

»Det var rätt att du underättade mig därom», sade stormästaren. »I vår närvaro är en preceptor endast en vanlig ordensmedlem, som icke kan vandra efter sin egen vilja, utan efter sin mästares. Det är oss synnerligen angeläget att erfara något om denne Bois-Guilberts göranden och låtanden» sade han, vändande sig till sin följeslagare.

»Ryktet säger, att han är tapper och oförfärad», sade Konrad.

»Och sant säger ryktet», sade stormästaren. »Vår tapperhet är det enda, varuti vi icke vansläktats från våra föregångare, korsets hjältar. Men broder Brian inträdde i vår orden som en missmodig och besviken man, vilken, om jag minns rätt, icke av hjärtats övertygelse utan såsom en den där av ett tillfälligt missnöje drivits till botgöring föranleddes att avlägga våra löften och avsäga sig världen. Sedermera har han blivit en ivrig agitator, en uppviglare och ränksmidare och en ledare bland dem som åsidosätta vår myndighet, icke besinnande att lagen är mästaren given just under symbolen av staven och spöet — staven till att stödja de svaga — spöet till att tukta de brottsliga. — Damian», fortfor han, »för hit juden!»

Väpnaren gick med en djup bugning och återvände om ett par minuter, medförande Isak från York. Ingen naken slav, som föres inför en mäktig furste, kunde nalkas hans domaretron med djupare vördnad och bävan än den, varmed juden nu närmade sig stormästaren. När han var på tre stegs avstånd gjorde Beaumanoir ett tecken med sin stav, att han icke skulle träda närmare. Juden knäföll på marken, som han kysste till tecken av vördnad. Därefter reste han sig upp och stod inför tempelherrarna med på bröstet korslagda händer och nedböjt huvud, i en österländsk slavs undergivna ställning.

»Damian», sade stormästaren, »avlägsna dig nu och hav en vakt till hands, om jag plötsligt behöver den. Och låt ingen komma in i trädgården, förrän vi lämnat den.» Väpnaren bugade sig och gick. — »Jude», fortfor den högdragne gamle mannen, »lägg märke till vad jag säger. Det anstår inte vår värdighet att hålla något långt samtal med dig, ej heller slösa vi ord eller tid på någon, vem det vara må. Var därför kort i dina svar på de frågor jag skall göra dig och låt dina ord vara sannfärdiga, ty om din tunga gör sig skyldig till tvetalan inför mig, skall jag låta slita ut den ur din otrogna mun.»

Juden ämnade svara, men stormästaren fortfor:

»Tig, otrogne! Icke ett ord i vår närvaro utom till svar på våra frågor. — Vad ärende har du till vår broder, Brian de Bois-Guilbert ?»

Isak var utom sig av fruktan och ovisshet. Att tala om sin historia kunde tydas som en skymf mot orden. Men om han icke omtalade den, vad hopp kunde han då hava att befria sin dotter? Beaumanoir såg hans dödliga fruktan och nedlät sig till att lugna honom litet.