»Frukta intet för din eländiga person, jude», sade han, »om du talar uppriktigt i denna sak. Jag begär ännu en gång att få veta av dig, vad ärende du har till Brian de Bois Guilbert?»
»Jag har med mig ett brev», stammade juden, »till denne ädle riddare från prior Aymer av Jorvaulx.»
»Sade jag inte, att det var onda tider, Konrad?» sade stormästaren. »En cistercienserprior skickar brev till en tempelriddare och kan inte finna någon lämpligare budbärare än en otrogen jude. — Giv mig brevet!»
Med darrande händer uppvecklade juden sin armeniska mössa, i vilken han för större säkerhets skull hade lagt priorns brev, och ämnade med utsträckt hand och krökt rygg överlämna det åt den bistre stormästaren.
»Tillbaka, hund!» sade denne. »Jag rör inte vid otrogna annat än med svärdet. — Konrad, tag du brevet från juden och giv det åt mig.»
Beaumanoir, som på detta sätt kom i besittning av brevet granskade det noga utvändigt och skred sedan till att avtaga det snöre, varmed det var omknutet.
»Vördige fader», sade Konrad, som ehuru med mycken vördnad trädde emellan, »ämnar du bryta sigillet?»
»Varför skulle jag inte det?» sade Beaumanoir, och han panna mörknade. »Är det inte skrivet i det fyrtioandra kapitlet, De Lectione Litterarum, att en tempelherre icke får mottaga något brev, icke ens från sin far, utan att meddela det för stormästaren och läsa det i hans närvaro.»
Därpå genomögnade han hastigt brevet med ett uttryck av överraskning och fasa, läste det omigen långsammare, seda höll han fram det mot Konrad med den ena handen, och i det han sakta slog på det med den andra utropade han:
»Detta är snygga saker för den ene kristne att skriva till den andre, och båda äro medlemmar, och högt uppsatta medlemmar av religiösa samfund! När», sade han högtidligt och med en blick mot höjden, »skall du komma och skilja vetet ifrån agnarna?»
Mont-Fitchet tog brevet från sin höge förman och stod i begrepp att genomögna det.
»Lät det högt, Konrad», sade stormästaren. »Och du: fortfor han till Isak, »giv akt på innehållet, ty vi skola fråga dig om saker, som där nämnas.»
Konrad läste upp brevet, som hade följande lydelse:
Aymer, genom gudomlig nåd prior i Sancta Marias cistercienserkloster i Jorvaulx, till sir Brian de Bois-Guilbert, riddare av den heliga tempelorden, tillönskande hälsa och allt gott av kung Bacchus och fru Venus. Beträffande vår nuvarande belägenhet, käre broder, så äro vi fångna hos vissa laglösa och gudlösa män, som icke aktat för rov att kvarhålla vår person och ålägga oss lösepenning; varvid vi även förnummit om Front-de-Bœufs olyckliga öde och att du undkommit med den vackra judiska förtrollerska, vilkens svarta ögon förhäxat dig. Vi glädja oss hjärtligen över din räddning, men vi bedja dig att vara på din vakt beträffande denna andra trollkvinna i Endor, ty vi hava på enskild väg förnummit, att eder stormästare, som icke frågar en smul efter rosenkinder och svarta ögon, är på väg hit från Normandie för att minska er glädje och avskaffa edra olater. Varför vi hjärteligen bedja dig att taga dig i akt och varda befunnen vakande, såsom det står i de heliga skrifterna: Invenieniur vigilantes. Och som den rike juden, hennes fader, Isak från York, har bett mig om ett rekommendationsbrev, giver jag honom detta, allvarligt tillrådande och i viss mån bedjande dig att du ville låta honom friköpa flickan, enär han vill ur sina påsar betala dig så mycket, att du därför utan några obehag kan få femtio flickor, och hoppas jag därav även bliva delaktig, när vi få glädja oss tillsammans såsom trogna bröder, icke förglömmande vinbägaren, ty det står skrivet: Vinum lætificat cor hominis, och åter säger en annan skrift: Rex delectabitur pulchritudine tua.
Och tills vi så med glädje få råkas, bjuda vi dig nu farväl. Givet från detta rövarnäste ungefär vid ottesångstid.
Aymer Pr. S. M. Jorvolciensis.
Postscriptum. Din guldkedja har ej länge fått stanna i min ägo. Den kommer nu att hänga kring en stigmans och rådjurstjuvs hals och uppbära den visselpipa, varmed han kallar på sina hundar.
