Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Vad säger du om detta, Konrad?» sade stormästaren. »Rövarnäste! Ja, det kan just vara ett passande tillhåll för en sådan prior. Intet under, att Herrens hand är över oss och att vi i det Heliga Landet förlora plats efter plats, fotsbredd efter fotsbredd åt de otrogna, då vi hava sådana präster som denne Aymer. — Och vad menar han, månntro, med denna andra trollkvinna i Endor?» sade han avsides till sin förtrogne.

Konrad var — kanske genom praktisk erfarenhet — bättre bekant med galanteriets språk än hans superior, och han uttydde det uttryck, som syntes dunkelt för stormästaren, såsom varande en av värdsliga män använd benämning på dem, till vilka de hade ett kärleksförhållande. Men denna förklaring tillfredsställde icke den fanatiske Beaumanoir.

»Det ligger mera i detta än du anar, Konrad. Din oskuld kan inte fatta denna avgrund av ondska. Denna Rebecka från York har varit lärjunge till den Mirjam, om vilken du hört talas. Du skall få höra, vad juden själv säger.» Sedan vände han sig till Isak och sade högt:

»Din dotter är alltså Brian de Bois-Guilberts fånge?»

»Ja, högvördige herre», stammade den stackars Isak, »och vad lösepenning en fattig fader kan betala för hennes befrielse —»

»Tyst!» sade stormästaren. »Denna din dotter har utövat läkarekonsten, är det ej så?»

»Ja, nådige herre!» svarade juden med mera tillförsikt.

»Och både riddare och frimän, väpnare och vasaller kunna välsigna den goda gåva himlen givit henne. Mer än en kan intyga, att hon genom sin konst återställt dem, då all annan mänsklig hjälp varit förgäves. Men Jakobs Guds välsignelse har varit med henne.»

Beaumanoir vände sig till Mont-Fitchet med ett bistert leende.

»Se, broder», sade han, »huru den glupande fienden kan förvilla människor! Se de lockbeten, varmed han fiskar efter själar givande några korta år på jorden i utbyte mot den eviga saligheten. Rätt säga våra välsignade stadgar: Semper percutiatur leo varans. — Upp till strids mot lejonet! Ned med förstöraren!» utbrast han och skakade sin mystiska stav, liksom hotade han mörkrets makter. — Din dotter åstadkommer utan tvivel dessa kurer», fortfor han, vänd till juden, »genom ord och insegel och besvärjelser och andra kabbalistiska konster.»

»Nej, vördige och tappre riddare», svarade Isak, »utan huvudsakligen genom en balsam av underbar kraft.»

»Varifrån har hon fått den hemligheten?» sade Beaumanoir.

»Den har hon fått», svarade Isak motvilligt, »av Mirjam, en vis kvinna av vår stam.»

»Ha, falske jude!» sade stormästaren. »Var det inte samma Mirjam, vars avskyvärda häxerier omtalats i alla kristna länder?» Och stormästaren korsade sig. »Hon blev bränd på bål och hennes aska utströdd för vinden, och så gånge det mig och min orden, om jag icke gör detsamma med hennes lärjunge, och mera därtill! Jag skall lära henne att förtrolla och förföra det heliga templets stridsmän. — Damian, sparka ut den här juden — skjut ned honom, om han gör motstånd eller kommer igen. Med hans dotter skola vi förfara såsom den kristna lagen och vårt höga ämbete berättiga oss till.»

Den stackars Isak förjagades följaktligen i all hast från preceptoriet. Alla hans böner och till och med hans erbjudanden förklingade ohörda. Han kunde ej bättre göra än återvända till rabbinens hus och försöka med denne som mellanhand erfara något om sin dotters öde. Han hade hittills fruktat för hennes ära, nu skulle han även nödgas darra för hennes liv. — Emellertid befallde stormästaren till sig Tempelstowes preceptor.