Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


endast och allenast för att göra ända på deras tilltagande förtrolighet, vilken eljest skulle kunnat sluta med vår tappre och fromme broders fall.»

»Har alltså ännu intet försiggått mellan dem, varigenom han brutit sitt ordenslöfte?»

»Vad! Under detta tak!» sade preceptorn och korsade sig. »Det förbjude den heliga Magdalena och de tio tusen jungfrurna! — Nej, om jag har syndat genom att upptaga henne här, så var det i den villfarande tanken, att jag därigenom skulle kunna göra slut på vår broders dåraktiga tycke för denna judinna, vilket föreföll mig så sällsamt och onaturligt, att jag måste tillskriva det ett anfall av vansinne, som bättre kunde botas genom medlidande än förebråelser. Men sedan din vishet nu upptäckt, att denna judiska kvinna är en trollpacka, så kanske det kan förklara hans dåraktiga förälskelse.»

»Det förklarar den», sade Beaumanoir. »Se, broder Konrad, faran av att giva vika för satans första, ljuvliga förespeglingar! Vi se på en kvinna blott för att finna ögonfägnad och förnöja oss åt det vi kalla hennes skönhet, och den gamle fienden, det glupande lejonet, får makt över oss till att genom talismaner och besvärjelser fullborda ett verk, som börjades i lättsinne och dårskap. Det kan hända, att vår broder Bois-Guilbert i detta fall mera förtjänar medlidande än sträng bestraffning, snarare är i behov av stavens stöd än spöets slag, och att våra förmaningar och böner kunna vända honom bort från hans vägars villa och återgiva honom åt hans bröder.»

»Det vore stor synd», sade Konrad Mont-Fitchet, »om vår orden skulle förlora en av sina bästa lansar, då det heliga samfundet bäst behöver sina söners hjälp. Tre hundra saracener har denne Brian de Bois-Guilbert nedlagt med egen hand.»

»Dessa förbannade hundars blod», sade stormästaren, »skall bliva ett ljuvt och välbehagligt offer för de änglar och helgon, vilka de förakta och häda, och med dess hjälp vilja vi motverka den förtrollning, varmed vår broder blivit snärjd. Han skall slita Delilas band, liksom Simson sönderslet de två nya rep, varmed filistéerna bundit honom, och skall nedgöra de otrogna, hop efter hop. Men vad angår denna skändliga häxa, som kastat sin förtrollnings nät över en tempelbroder, skall hon sannerligen döden dö.»

»Men Englands lagar», sade preceptorn, som visserligen gladde sig, att stormästarens harm blivit lyckligt avvänd från honom och Bois-Guilbert och tagit en annan riktning, men nu började frukta, att han drev saken för långt.

»Englands lagar», avbröt Beaumanoir, »tillåta och ålägga varje domare att handhava rättvisan inom sitt rättsområde. Den obetydligaste borgherre kan häkta, rannsaka och döma en trollpacka, som anträffats på hans gods. Skulle då denna makt förvägras templets stormästare inom ett av hans ordens preceptorier? Nej, vi skola hava rannsakning och dom. Häxan skall tagas ur landet, och dess ondska skall tillgiven varda. Iordningställ slottsalen till rannsakningen med trollkvinnan!»

Albert Malvoisin bugade sig och gick — icke för att tillsäga om salens iordningställande, utan för att uppsöka Brian de Bois-Guilbert och meddela honom, vilken vändning saken tagit. Det dröjde icke länge förrän han fann honom skummande av vrede över ett nytt avslag, som han fått av den sköna judinnan.

»Den tanklösa», utbrast han, »den otacksamma — att försmå honom, som bland blod och lågor räddat hennes liv med fara för sitt eget! Vid himlen, Malvoisin! Jag dröjde, tills tak och sparrar störtade ned omkring mig. Jag var en skotttavla för hundra pilar; de smattrade mot min rustning som en hagelskur mot fönstret, och min sköld begagnade jag blott för att skydda henne. Detta har jag utstått för henne, och nu förebrår mig den egensinniga flickan, att jag inte lät henne omkomma, och förvägrar mig icke blott det obetydligaste bevis på tacksamhet, utan även den avlägsnaste förhoppning, att hon någonsin skall förmås skänka mig något sådant. Den halsstarrighetens djävul, som besatt hennes ras, har samlat all sin styrka i hennes person.»

»Djävulen», sade preceptorn, »har farit i er båda, tycker jag. Hur ofta har jag inte förmanat dig till försiktighet, om inte avhållsamhet? Har jag inte sagt dig, att det finns gott om villiga kristna damer, som skulle anse det för synd att vägra en så tapper riddare sin kärlek, och ändå måste du gå och bli kär i en halsstarrig och egensinnig judinna! Vid