synas hava mycket gemensamt. Jag måste iordningställa salen till rannsakningen.»
»Vad!» sade Bois-Guilbert. »Så snart?»
»Ja», svarade preceptorn. »Det går fort med rättegången, när domaren på förhand har bestämt domen.»
»Rebecka», sade Bois-Guilbert, då han blivit ensam, »du tycks komma att stå mig dyrt. Varför kan jag icke lämna dig åt ditt öde, som denne kalle hycklare tillråder? Jag vill göra ett försök att rädda dig — men ve dig, om du är otacksam, ty blir jag åter avvisad, skall min hämnd bliva lika stor som min kärlek. Bois-Guilbert kan inte riskera liv och ära, där han endast får förakt och förebråelser till lön.»
Preceptorn hade ej väl utdelat de nödvändiga befallningarna, förrän Konrad Mont-Fitchet uppsökte honom och omtalade, att stormästaren beslutat genast rannsaka den för trolldom anklagade judinnan.
»Det är väl en dröm», sade preceptorn. »Vi hava många judiska läkare, och vi kalla dem inte trollkarlar, fastän de göra underbara kurer.»
»Stormästaren tänker annorlunda», svarade Mont-Fitchet »och Albert, jag vill vara uppriktig mot dig — trollpacka eller icke, så är det bättre, att denna eländiga flicka dör, är att Brian de Bois-Guilbert går förlorad för orden, eller orden splittras genom inre tvedräkt. Du känner hans höga anseende, hans vapenrykte — du vet hur högt många av våra bröder skatta honom — men allt detta hjälper honom icke om vår stormästare skulle komma och anse Brian för judinnans medbrottsling, icke hennes offer. Om hon också i sig förkroppsligade alla Israels tolv stammar, vore det bättre, att hon ensam offrades, än att Bois-Guilbert skulle dragas med i hennes fall.»
»Jag har just nu sökt förmå honom att övergiva henne» sade Malvoisin. »Men, i alla fall, finns det tillräckliga skäl att döma Rebecka för häxeri? Skall icke stormästaren komma på andra tankar, när han får se, att bevisen äro så svaga?»
»De måste stärkas, Albert», svarade Mont-Fitchet, »de måste stärkas. Förstår du mig?»
»Det gör jag», sade preceptorn, »och jag drar mig inte för att göra vad som helst till vår ordens bästa — men vi ha inte mycken tid på oss att finna passande redskap.»
»De måste finnas, Malvoisin», sade Konrad, »och det skall bliva till fördel både för dig och vår orden. Detta Tempelstowe är ett fattigt preceptorium — det i Maison-Dieu är värt dubbelt så mycket — du vet, att jag har inflytande hos vår gamle överherre — skaffa personer, som kunna betrygga denna saks utgång, och du är preceptor i Maison-Dieu i det fruktbara Kent. — Vad säger du?»
»Det finns», svarade Malvoisin, »bland dem som komma hit med Bois-Guilbert, två män, som jag väl känner. De ha varit tjänare hos min bror Filip och övergått från hans tjänst till Front-de-Bœufs. Måhända känna de något om denna kvinnas trolldomskonster.»
»Gå och uppsök dem genast — och kom ihåg, att om en bysantin eller två kan skärpa deras minne, bör du ej vara alltför sparsam.»
»De skulle för en sekin svära sin egen mor till trollpacka», sade preceptorn.
»Gå då», sade Mont-Fitchet. »Klockan tolv börjar rannsakningen. Jag har inte sett vår general så ivrig, sedan han till bålet dömde Hamet Alfagi, en proselyt som återfallit till sin islamska tro.»
Den stora slottsklockan hade just ringt middag, då Rebecka hörde steg i trappan till det rum, där hon var innesluten. Det lät, som om flera personer voro i annalkande, och detta snarare gladde henne, ty hon fruktade mera för den grymme och lidelsefulle Bois-Guilberts ensamma besök än för något annat ont, som kunde hända henne. Dörren till rummet öppnades, och in trädde Konrad och preceptorn Malvoisin, åtföljda av fyra svartklädda vakter, som buro hillebarder.
»Dotter av en förbannad stam», sade preceptorn, »stig upp och följ oss!»
»Vart?» sade Rebecka. »Och för vad ändamål?»
»Kvinna», sade Konrad, »det tillhör icke dig att fråga, utan att lyda. Dock må det sägas dig, att du nu skall föras inför vår höge stormästares domstol att där svara för dina brott.»
»Prisad vare Abrahams Gud», sade Rebecka och knäppte fromt sina händer. »En domare, om han ock är en fiende
