hejda din vilsefarande broder på hans dårskaps vägar. Men ditt beteende var orätt, ty den som vill hejda en skenande häst och fattar honom i stigbygeln i stället för vid tygeln, utsätter sig för att bliva skadad i stället för att vinna sitt mål. Den fromme stiftaren av vår orden har förordnat tretton pater noster på morgonen och nio på aftonen; du skal läsa dubbla antalet. Tre gånger i veckan hava tempelherrrarna tillåtelse att äta kött; du skall fasta alla sju dagarna Gör detta under sex veckor, så är din botgöring fullbordad.»
Med en skenhelig blick av djupaste underdånighet bugade sig Tempelstowes preceptor ända till marken inför sin superior och återvände till sin plats.
»Vore det inte väl, mina bröder», sade stormästaren, »att vi litet närmare utforskade denna kvinnas föregående liv och vandel, särskilt för att upptäcka, huruvida hon använder magiska besvärjelser och trollformler, ty de vittnesmål, vi hava hört, giva oss i sanning anledning förmoda, att vår vilsefarande broder blivit påverkad av helvetiska förförelser och bländverk.»
Herman av Goodalricke var den fjärde närvarande preceptorn; de andra tre voro Konrad, Malvoisin och Bois-Guilbert själv. Herman var en gammal krigare, vars ansikte bar ärr efter muselmännens sablar, och han stod i högt anseende bland sina bröder. Han reste sig och gjorde en bugning för stormästaren, som genast gav honom tillstånd att tala.
»Jag skulle önska, högvördige fader», sade han, »att av vår tappre broder Brian de Bois-Guilbert få veta, vad han säger om dessa märkvärdiga anklagelser och vilken syn han nu själv har på sin olyckliga förbindelse med denna judiska kvinna.»
»Brian de Bois-Guilbert», sade stormästaren, »du hör den fråga, vår broder Goodalricke åstundar att du skall besvara. Jag befaller dig att svara honom.»
Bois-Guilbert vände sitt huvud mot stormästaren, då han så tilltalades, och stod tyst.
»Han är besatt av en stum djävul», sade stormästaren. »Vik hädan, satan! — Tala, Brian de Bois-Guilbert, jag besvär dig vid denna vår heliga ordens symbol!»
Bois-Guilbert gjorde en ansträngning för att lägga band på sin uppbrusande vrede och harm, ty att giva uttryck däråt visste han vara till föga gagn.
»Brian de Bois-Guilbert», sade han, »svarar icke, högvördige fader, på sådana sällsamma och obestämda anklagelser. Om det går ut över hans heder, skall han försvara den med liv och blod och med detta svärd, som ofta stritt för kristendomen.»
»Vi förlåta dig, broder Brian», sade stormästaren, »ehuru ditt skryt inför oss med dina krigiska bragder är ett förhärligande av dina egna gärningar och kommer från den onde fienden, som frestar oss att förhärliga oss själva. Men du har vår förlåtelse, ty vi veta, att du talar mindre av dig själv än av ingivelse från honom, som vi med himmelens tillåtelse skola kuva och bortdriva från vår församling.» En föraktfull blick flammade ur Bois-Guilberts mörka ögon, men han svarade intet. — »Och nu», fortfor stormästaren, »eftersom vår broder Goodalrickes fråga blivit så ofullständigt besvarad skola vi fortsätta vår rannsakning, bröder, och med vårt skyddshelgons bistånd i grund utforska denna orättfärdighetens hemlighet. — Må de, som hava något att vittna om denna judiska kvinnas liv och vandel, träda fram för oss!» Det förmärktes en rörelse i nedre delen av salen, och när stormästaren frågade efter anledningen härtill, svarades det, att det bland åhörarna fanns en man, som varit sängliggande och åt vilken den anklagade genom en undergörande balsam återgivit bruket av hans lemmar.
Den stackars bonden, som till börden var saxare, släpades fram till skranket, förfärad över den straffpåföljd, han måhända ådragit sig genom att av en judinna hava låtit bota sig för sin lamhet. Fullkomligt botad var han visserligen inte, ty han stödde sig på kryckor, då han gick fram och vittnade. Hans vittnesmål avgavs motvilligt och under många tårar, men han erkände, att han för två år sedan, då han bodde i York, plötsligt insjuknat i en svår sjukdom, under det han arbetade som snickare hos den rike juden Isak; att han icke kunnat resa sig från sin säng, förrän de efter Rebeckas anvisning begagnade läkemedlen och i synnerhet en värmande och kryddoftande balsam i viss mån återgivit honom hans lemmars bruk. Dessutom, sade han, hade hon givit honom en burk av denna kostliga salva och skänkt honom penningar, så att han kunde resa hem till sin far, som
