Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


bodde i närheten av Tempelstowe. »Och må ers högvördighet ej misstycka», sade mannen, »men jag kan inte tro, att den unga kvinnan menade något illa, fastän hon har olyckan att vara judinna, ty just under det jag nyttjade hennes läkemedel, läste jag mitt pater och credo, och de verkade ingalunda mindre kraftigt för det.»

»Tyst, slav», sade stormästaren, »och gå din väg! De passar just sådana idioter som du att plåstra med helvetes kurer och arbeta åt förtappelsens barn. Jag säger dig, att den onde fienden kan pålägga sjukdomar i syfte att sedan borttaga dem för att skaffa anseende åt någon djävuls läkemetod. Har du den salva, varom du talar?»

Bonden trevade med darrande hand i sin barm och fram tog en liten burk med några hebreiska bokstäver på locket vilka för flertalet av de närvarande utgjorde ett säkert bevis på att djävulen varit apotekaren. Sedan Beaumanoir gjort korstecknet, tog han burken i sin hand, och väl hemmastad med de flesta österländska språk läste han med lätthet inskriften på locket: Lejonet av Juda stam har segrat.

»Vad satans makt är sällsam», sade han, »som kan vända skriftens ord till hädelse och förvandla vår nödvändiga föda till gift! — Finnes ingen läkare här, som kan säga oss beståndsdelarna i denna hemlighetsfulla salva?»

Tvenne medicinmän, som de kallade sig, den ene en munk, den andre en barberare, framträdde och sade sig icke känna något om beståndsdelarna, annat än att salvan luktade myrra och kamfert, som de höllo för att vara österländsk örter. Men med verkligt yrkeshat mot en framgångsrik utövare av deras konst, antydde de, att alldenstund läkemedlet övergick deras kunskap, det med nödvändighet måste vara berett efter en olaglig och magisk farmakopé, ty de själva voro inga besvärjare, men förstodo tillfullo varje gren av sin konst, i den mån den kunde med gott samvete utövas av kristen. När denna medikolegala undersökning var slut, begärde den saxiske bonden ödmjukt att återfå den medicin som han funnit så hälsosam, men stormästaren påtog sig sträng min vid denna anhållan.

»Vad heter du?» sade han till krymplingen.

»Higg, Snells son», svarade bonden.

»Då skall jag säga dig, Higg, Snells son», sade stormästaren, »att det är bättre att vara sängliggande än att begagna otrognas läkemedel, så att du kan stiga upp och gå. Det är bättre att med stark hand beröva otrogna deras skatter än att av dem mottaga välvilliga gåvor eller göra dem tjänster för lön. Gå och gör, som jag sagt.»

»Ack», sade bonden, »må eders högvördighet icke misstycka, men för mig kommer denna lärdom för sent, ty jag är en vanför man. Men jag skall omtala för mina båda bröder, som tjäna hos den rike rabbin Nathan Ben Samuel, att ers högvördighet säger, att det är rättare att stjäla från honom hans pengar än att göra honom trogen tjänst.»

»Ut med den skrävlaren!» sade Beaumanoir, som icke var beredd på att vederlägga denna praktiska tillämpning av hans allmänna uttalande. Higg, Snells son, drog sig tillbaka in bland folket, men intresserad av sin välgörarinnas öde, stannade han för att höra hennes dom även med risk att åter bliva utsatt för den stränge domarens bistra blick, som kommit hans hjärta att krympa samman.

Stormästaren befallde nu Rebecka att avtaga sin slöja. Öppnande sin mun för första gången, svarade hon saktmodigt men värdigt, att det inte var brukligt bland hennes folks döttrar att blotta sitt ansikte, då de voro ensamma bland främlingar. Hennes milda, behagliga röst och den blida tonen i hennes svar väckte hos de närvarande en känsla av medlidande och deltagande. Men Beaumanoir, för vilken undertryckandet av varje mildare känsla, som kunde ställa sig i vägen för det han trodde vara sin plikt, i och för sig var en dygd, upprepade sin befallning, att hans offer skulle berövas sin slöja. Vakterna stego därför fram för att frånrycka henne slöjan, men då reste hon sig upp inför stormästaren och sade:

»För edra egna döttrars skull — ack, I haven ju inga döttrar — men för edra mödrars minnes skull — låt mig icke bliva så behandlad i eder närvaro. Det är ej tillbörligt, att en ung flicka skall avklädas av dessa råa vakter. Jag skall lyda eder», tillade hon med ett tonfall av saktmodig sorg, som nästan rörde till och med Beaumanoirs hjärta. »I ären edert folks äldste, och på eder befallning vill jag visa en olycklig flickas drag.»

Hon drog bort sin slöja och såg på dem med ett ansikte,