Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


XXXVII.
EN VÄDJAN


— Här min pant jag kastar
Att det på dig bevisa ända till
Mitt sista andetag.

Rickard den andre.

Till och med på Lukas Beaumanoir själv gjorde Rebeckas utseende och uppträdande ett visst intryck. Han var icke ursprungligen en grym eller ens sträng man, men han hade av naturen svala lidelser och en djup, ehuru missriktad pliktkänsla, och hans hjärta hade småningom hårdnat genom det asketiska liv han förde, den höga maktställning han innehade och den verksamhet för otrons och kätteriets utrotande, vartill han kände sig särskilt kallad. Hans vanliga stränga uttryck mildrades, då han såg denna sköna varelse stå där framför honom så ensam och utan vänner och försvara sig så förståndigt och modigt. Han korsade sig två gånger, liksom tveksam, varifrån denna ovanliga vekhet kunde komma i hans hjärta, vilket vid sådana tillfällen i hårdhet plägade likna stålet i hans svärd. Slutligen talade han.

»Unga kvinna», sade han, »om det medlidande, jag känner för dig, härrör från dina gudlösa funder, är din skuld stor. Men jag tror snarare att det är de vekare känslorna i min natur, som sörjer över att en så ädel gestalt skall vara ett förtappelsens käril. Ångra dig, min dotter — bekänn dina trolldomsfunder — vänd dig från din onda tro — kyss denna heliga symbol, och allt skall vara väl nu och hädan efter. I något strängt systersamfund skall du få tid till bön och passande botgöring och den ånger, som man icke ångrar. Gör det och lev! Vad har Moses' lag gjort för dig, att du skall dö för den?»

»Det var mina fäders lag», sade Rebecka. »Den gavs oss i tordön och storm på Sinai berg, i moln och eld. Det tron även I, om I ären kristna, men I sägen, att denna lag är återkallad; så hava dock icke mina lärare lärt mig.»

»Må vår kaplan», sade Beaumanoir, »träda fram och lära denna hårdnackade otrogna —»

»Förlåt avbrottet», sade Rebecka ödmjukt, »jag är blott en flicka, som ej kan tvista i religionssaker, men jag kan dö för min lära, om det är Guds vilja. Jag utbeder mig edert svar på min begäran om en kämpe.»

»Giv mig hennes handske», sade Beaumanoir. »Detta är i sanning», fortfor han, då han betraktade den tunna vävnaden och de smala fingrarna, »en lätt och bräcklig pant i en livssak! — Ser du, Rebecka, såsom denna din tunna och lätta handske är mot en av våra tunga stålhandskar, så är din sak emot Templets, ty det är vår orden som du har utmanat.»

»Lägg min oskuld i vågskålen», svarade Rebecka, »och silkeshandsken skall uppväga järnhandsken.»

»Du framhärdar alltså i din vägran att erkänna din brottslighet och i denna djärva utmaning, du framställt?»

»Jag framhärdar, ädle herre», svarade Rebecka.

»Vare det då i Guds namn så», sade stormästaren, »och må Gud fälla utslaget!»

»Amen!» svarade preceptorerna omkring honom, och »amen» lät det som ett djupt eko från hela församlingen.

»Mina bröder», sade Beaumanoir, »I veten att vi väl kunde vägrat denna kvinna utslag genom envig. Men fastän judinna och otrogen, är hon också en främling och försvarslös, och Gud förbjude att hon skulle åberopa sig på våra milda lagars skydd och vi vägra henne det. Dessutom äro vi riddare och stridsmän likaväl som andliga, och skam vore det för oss att under någon förevändning avböja en utmaning. Saken är därför denna. Rebecka, dotter till Isak av York, är på grund av många och misstänkta omständigheter anklagad för trolldom, utövad mot en ädel riddare av vår orden, och har vädjat till envigskamp för att ådagalägga sin oskuld. Till vem, mina bröder, böra vi enligt eder mening, överlämna stridspanten, därmed utnämnande honom att vara vår kämpe.»

»Åt Brian de Bois-Guilbert, vars sak det mest är», sade preceptorn av Goodalricke, »och vilken dessutom bäst vet vad som härvidlag är sanning.»

»Men om vår broder Brian», sade stormästaren, »står under inflytande av någon förtrollning — vi säga det blott för att hava iakttagit all försiktighet, ty åt ingen inom vår heliga