Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Att vädja till edert medlidande», sade den vackra judinnan med en röst som darrade litet av sinnesrörelse; »skulle, jag är viss därom, vara lika gagnlöst som jag anser det under min värdighet. Att framhålla att det inte kan vara misshagligt för den som bevisligen grundat båda våra religioner att hjälpa sjuka och sårade av en annan religion, vore lika gagnlöst. Att uppvisa det fullkomligt omöjliga i mycket av det, som dessa män — vilka Gud må förlåta — hava vittnat mot mig, skulle hjälpa mig endast föga, eftersom I tron, att det är möjligt. Och ännu mindre skulle det hjälpa mig att förklara att egendomligheterna i min dräkt, mitt språk och mitt sätt äro utmärkande för mitt folk — jag hade så när sagt mitt land, men ack, vi hava intet land. Jag vill inte ens försvara mig på bekostnad av min förtryckare, som står här och lyssnar till de dikter och beskyllningar, vilka tyckas förvandla tyrannen till ett offer. Må Gud döma mellan honom och mig! Men hellre vill jag tio gånger underkasta mig den död, som I kunnen finna för gott att ådöma mig, än lyssna till de framställningar, varmed denne Belials son över hopat mig, en ensam och försvarslös fånge. Men han är av eder egen tro, och hans minsta ord skulle uppväga den olyckliga judinnans högtidligaste bedyranden. Jag vill därför ej mot honom själv vända den anklagelse som riktats mot mig — men till honom själv — ja, Brian de Bois-Guilbert, till dig själv vädjar jag, huruvida icke dessa anklagelser äro falska och lika vidunderliga och smädliga som för mig ödesdigra?»

Det blev en tystnad. Allas ögon riktades mot Brian de Bois-Guilbert. Han stod stum. »Tala», sade hon, »om du är en man — om du är en kristen, så tala! — Jag besvär dig vid den dräkt du bär, vid det namn du ärft — vid det ridderskap, varöver du är så stolt — vid din moders heder — vid din faders grav och aska — jag besvär dig att säga om allt detta är sant.»

»Svara henne, broder», sade stormästaren, »om den onde fiende, med vilken du kämpar, giver dig makt därtill.»

Bois-Guilbert tycktes i själva verket vara ett rov för stridiga känslor. Hans ansiktsdrag nästan förvredos, och de var med den största ansträngning han vänd till Rebecka slutligen framstammade:

»Papperet! Papperet!»

»Aha!» sade Beaumanoir. »Detta är ju tydligt bevis! Offret för hennes häxerier kan endast nämna det olyckliga papper, på vilket utan tvivel den trollformel står skriven, som är orsaken till hans tystnad.»

Men Rebecka tolkade på ett annat sätt de ord som avvunnits Bois-Guilbert, och när hon kastade en blick på den pergamentlapp, hon alltjämt höll i handen, såg hon att där stod med arabiska bokstäver skrivet: Begär en kämpe! Det sorl som lopp genom församlingen vid Bois-Guilberts besynnerliga svar, gav Rebecka tillfälle att obemärkt titta på den lilla lappen och sedan genast förstöra den. När viskningarna tystnat talade stormästaren:

»Rebecka, du kan intet vinna genom ett vittnesmål av denne olycklige riddare. Det är tydligt att fienden ännu är alltför mäktig över honom. Har du något annat att säga?»

»Ännu återstår mig en möjlighet att rädda livet», sade Rebecka, »även enligt edra egna grymma lagar. Mitt liv har varit eländigt — åtminstone på sista tiden — men jag vill inte kasta bort Guds gåva, så länge han ger mig medel att försvara den. Jag förnekar denna anklagelse — jag vidhåller min oskuld och förklarar beskyllningen för osann — jag gör anspråk på rättigheten att försvara mig medelst envig och skall inställa mig genom en kämpe.»

»Och vem, Rebecka», sade stormästaren, »vill väl bryta en lans för en trollkvinna? Vem vill bliva en judinnas kämpe?»

»Gud skall åt mig uppväcka en kämpe», sade Rebecka. »Det är ej möjligt att i det gamla England, det gästfria och ädla landet, där så många äro redo att våga sitt liv för äran, det inte skulle finnas någon som vill strida för rättvisan. Men vare det nog att jag gör anspråk på rättigheten att få min sak avgjord genom envig — där ligger min pant!»

Hon tog sin broderade handske från sin hand och kastade den framför stormästaren med en okonstlad värdighet, som väckte allmän förvåning och beundran.