på hebreiska stodo skrivna. Många bland hopen ville avråda honom från att befatta sig med ett så misstänkt dokument, men Higg var besluten att tjäna sin välgörarinna. Hon hade botat hans kropp, sade han, och han var viss att hon ej velat skada hans själ.
»Jag skall laga jag får min granne Buthans goda häst» sade han, »och jag skall vara i York så fort någon kan kommna dit.»
Men det hände sig att han aldrig kom så långt, ty ett lite stycke från preceptoriet mötte han två ryttare, som han på deras kläder och höga gula mössor igenkände såsom judar, och när han kom närmare, såg han att den ene av dem var hans forne husbonde, Isak från York. Den andre var rabbinen Ben Samuel, och de båda hade, då de förnummit att stormästaren sammankallat ett ordenskapitel för att rannsaka en trollkvinna, begivit sig så nära preceptoriet som de vågade.
»Broder Ben Samuel», sade Isak, »min själ ängslas, och jag vet icke varför. Denna anklagelse för svartkonster begagnas mycket ofta för att bemantla onda tilltag mot vårt folk.»
»Var vid gott mod, broder», sade läkaren, »du kan underhandla med nazarenerna såsom en den där äger orättfärdighetens mammon och kan med den köpa strafflöshet och frihet av dem — ty dessa gudlösa människors sinnen behärskas av den, liksom den mäktige Salomos insegel sades behärska de onda andarna. — Men vad är det för en stackare, som kommer där på sina kryckor? Han vill förstås tala med mig. Min vän», fortfor läkaren, vändande sig till Higg, Snells son, »jag nekar dig icke hjälp av min läkarekonst, men jag ger icke en vitten till dem som tigga på landsvägen. — Är du lam i benen? Arbeta då med händerna för ditt uppehälle, ty om du också inte passar till kurir eller boskapsherde eller soldat eller att tjäna någon som är hastig av sig, så gives det andra sysselsättningar. — Vad nu, broder?» sade han och avbröt sina förmaningar för att betrakta Isak, vilken icke väl kastat en blick på det papper, Higg räckt honom, förrän han lät höra ett djupt stönande, föll från sin mulåsna och låg orörlig, som om han varit död.
Rabbinen blev nu mycket orolig, steg av sin åsna och skyndade att begagna de läkemedel hans konst lärt honom, för att återkalla sin följeslagare till livet. Han hade just ur sin ficka upptagit ett koppjärn och stod i begrepp att använda detsamma, då patienten plötsligt vaknade till medvetande; men det var blott för att rycka av sig mössan och strö stoft i sitt gråa hår. Läkaren var först benägen att anse denna plötsliga och häftiga sinnesrörelse för ett anfall av vansinne, och fullföljande sin första avsikt började han åter iordningställa sina instrument. Men Isak övertygade honom snart om hans misstag.
»Mitt sorgebarn!» sade han. »Du borde i sanning heta Benoni i stället för Rebecka! Varför skall din död bringa mig med grå hår i graven, så att jag i mitt hjärtas bitterhet förbannar Gud och dör?»
»Broder», sade rabbinen i yttersta förvåning, »är du en fader i Israel och yttrar sådana ord? — Jag hoppas att ditt barn ännu lever?»
»Hon lever», svarade Isak, »men det är såsom Daniel i lejongropen. Hon är fången hos Belials män, och de ämna utöva sin grymhet emot henne utan försyn för hennes ungdom eller hennes dejlighet. Ack, hon överskyggade mina grå lockar som en grön palm, och nu måste hon vissna på en natt likt Jonas kurbits! — Min kärleks barn, min Rebecka, Rakels dotter, dödens skuggas mörker har omslutit dig!»
»Men läs brevet», sade rabbinen; »kanske kunna vi finna någon utväg till räddning.»
»Läs du, broder», svarade Isak, »ty mina ögon äro såsom vattubäckar.»
Läkaren uppläste, ehuru på deras modersmål, följande brev:
Till Isak, Adonikams son, vilken hedningarna kalla Isak av York. Frid och Löftets välsignelse vare med dig! — Min fader, jag är dömd att dö för något, som min själ icke känner — för att hava utövat trolldom. Min fader, om en stark man förmås att strida för min sak med svärd och spjut enligt nasarenernas sed på Tempelstowes tornerplats på tredje dagen härefter, skall måhända våra fäders Gud giva honom styrka att försvara den oskyldiga och hjälplösa. Men om detta icke kan ske, må vårt folks jungfrur sörja mig såsom förlorad, såsom hjorten, vilken träffats av
