jägarens pil, och såsom blomman, vilken mejats av skördemannens lie. Se därför till, vad du gör, och om någon hjälp finnes. En nasarensk riddare skulle nog taga till vapen för min skull, nämligen Wilfred, Cedrics son, den hedningarna kalla Ivanhoe. Men kanske kan han ännu icke bära sin tunga rustning. Sänd emellertid bud till honom, fader, ty han har inflytande bland sitt folks starka män, och som han var med oss i fångenskapen hus, skall han kanske finna någon som är villig att strida för min sak. Och säg till honom, till Wilfred, Cedric son, att om Rebecka lever eller dör, så lever och dör hon oskyldig till det brott, för vilket hon är anklagad. Om om det är Guds vilja, att du skall förlora din dotter, så dröj icke längre, gamle fader, i detta blodsutgjutelsens och grymhetens land, utan begiv dig till Cordova, där din broder lever i trygghet i skygd av Boabdils, saracenens tron, ty morerna äro mindre grymma mot Jakobs släkte än nasarenerna i England äro.
Isak lyssnade med någorlunda lugn, under det Ben Samuel läste brevet, men sedan hängav han sig åter på sitt österländska sätt åt sin djupa sorg — han rev sina kläder, strödde stoft på sitt huvud och utropade: »Min dotter, min dotter, kött av mitt kött och ben av mina ben!»
»Fatta dock mod», sade rabbinen, »ty denna sorg gagnar till intet. Omgjorda dina länder och uppsök denne Wilfred, Cedrics son. Kanske hjälper han dig med råd eller med styrka, ty den unge mannen är i hög gunst hos Rickard, den nasarenerna kalla Lejonhjärta, och det det påstås säkert att han återkommit. Det kan hända att han kan av honom undfå brev och sigill, som förbjuda dessa blodsmän, vilka skamligt nog kalla sig efter Sions tempel, att fullfölja sina onda avsikter.»
»Jag skall uppsöka honom», sade Isak, »ty han är en god yngling och har medlidande med landsflyktingen av Jakobs hus. Men han kan ej bära sin rustning, och vilken annan kristen vill väl strida för Sions förtryckta?»
»Du talar, som kände du inte hedningarna», sade rabbinen. »Med guld skall du köpa deras tapperhet, liksom du med guld köper din egen trygghet. Var vid gott mod och begiv dig åstad att uppsöka Wilfred av Ivanhoe! Jag vill även göra vad jag kan, ty det vore stor synd att övergiva dig i din nöd. Jag skyndar nu till staden York, där många krigare och starka män äro församlade, och tvivlar inte på att jag bland dem skall finna någon, som vill strida för din dotter. Ty guldet är deras gud, och för rikedom pantsätta de både liv och gods. — Du infriar väl, broder, de löften jag giver dem i ditt namn?»
»Förvisso, broder», sade Isak. »Och må himlen vara prisad, som skänkt mig en tröstare i mitt betryck. Men giv dem inte genast vad de begära, ty du skall finna att dessa fördömda människor äro sådana att de begära pund och sedan kanske nöja sig med uns. — Gör emellertid såsom du finner för gott, ty vartill skulle mitt guld gagna mig, om jag förlorade mitt älskade barn?»
»Farväl», sade läkaren, »och må det ske dig efter ditt hjärtas önskan.»
De omfamnade varandra följaktligen och avlägsnade sig åt var sitt håll. Den vanföre bonden stod en stund och tittade efter dem.
»Dessa judehundar!» sade han. »De brydde sig inte mera om en fri skråbroder, än om jag varit en livegen eller en turk eller en omskuren hebré som de själva! De kunde väl ändå kastat till mig ett par slantar! Jag var inte tvungen att springa med deras gudlösa brev och löpa fara att bli förhäxad, som mer än en varnade mig för. Och vad bryr jag mig om det guldmynt, flickan gav mig, om jag råkar illa ut för prästen, när jag skall bikta mig till påsk och blir tvungen att ge honom dubbelt så mycket för att göra honom god igen och kanske får heta »judens kurir» till på köpet, så länge jag lever! Jag tror, jag blev verkligt förhäxad, när jag såg den där flickan. Men så har det alltid varit med både jude och hedning, som kommit i hennes närhet — ingen kunde låta bli att springa, när hon hade något ärende — och likväl, när jag tänker på henne, vill jag ge både verkstad och verktyg för att räda hennes liv.»
