»Stån upp, mina vänner», sade Rickard i nådig ton och vände mot dem ett ansikte, vari hans vanliga godmodighet redan fått makt med den uppbrusande vreden och vars drag ej buro något annat spår av den nyss utkämpade hårda striden än den högre färg, ansträngningen lämnat efter sig — »stån upp, mina vänner!» sade han. »Edra överträdelser i skog och på fält haven I försonat genom de ärliga tjänster ni visade mina olyckliga undersåtar utanför Torquilstones murar och den hjälp I lämnat eder konung i dag. Stigen upp, mina vasaller, och varen hädanefter trogna och goda undersåtar! Och du, tappre Locksley —»
»Kalla mig ej längre Locksley, min konung, utan med det namn, vilket jag fruktar ryktet fört så vida omkring att det nått även edra kungliga öron — jag är Robin Hood från Sherwood-skogen.»[1]
»Stigmankungen!» sade Rickard. »Vem har inte hört ett namn, som av ryktet förts ända till Palestina? Men var förvissad, tappre stigman, att intet dåd som begåtts i vår frånvaro och under de oroliga tider, vartill den givit anledning, skall läggas dig till last.»
I detta ögonblick uppträdde två nya personer på skådeplatsen.
Nykomlingarna voro Wilfred av Ivanhoe, som red på den gångare, priorn i Sankt Botolf ställt till hans förfogande, och Gurth, som åtföljde honom på riddarens egen stridshäst. Ivanhoes förvåning var gränslös, när han såg sin herre blod bestänkt och sex eller sju män ligga fallna i den lilla skogsglänta, där striden ägt rum. Icke mindre förvånad var han över att se Rickard omgiven av så många stigmän, av allt att döma ett farligt följe för en furste. Han tvekade, om han skulle tilltala konungen såsom den Svarte Riddaren eller hur han skulle bete sig mot honom. Rickard såg hans tvekan.
»Frukta icke, Wilfred», sade han, »att kalla Rickard Platagenet med hans eget namn, ty du ser honom omgiven av trogna engelsmän, ehuru de kanske stundom förts litet för långt av sitt varma engelska blod.»
»Sir Wilfred av Ivanhoe», sade den tappre stigmanshövdingen och steg fram, »efter vad vår konung sagt, behöver jag ej tillägga något. Men jag kan med stolthet säga att bland män, som lidit mycket, har han inga trognare undersåtar än de som stå här omkring honom.»
»Jag kan icke betvivla det, min tappre man», sade Wilfred, »då du är en av dem. Men vad betyder dessa vittnesbörd om död och fara, dessa slagna män och min konungs blodiga rustning?»
»Det har varit förräderi, Ivanhoe», sade konungen, »men tack vare dessa tappra män har förräderiet fått sin lön. — Men när jag tänker närmare på saken, är du också en förrädare», sade Rickard leende, »ohörsam och förrädisk, ty hade vi icke strängeligen befallt dig att vila i Sankt Botolfs kloster, tills ditt sår blivit läkt?»
»Det är läkt», sade Ivanhoe, »det är bara en liten rispa. Men varföre, herre konung, vill du på detta sätt bedröva dina trogna undersåtars hjärtan och blottställa ditt liv på ensamma färder och äventyr, som vore det icke mera värt än en vanlig vandrande riddares, som ej har annat anseende på jorden än vad hans svärd och lans förskaffa honom?»
»Och Rickard Plantagenet», sade konungen, »vill ej hava något annat rykte än det hans svärd och lans kunna åt honom förvärva — Rickard Plantagenet är stoltare över att endast med sitt goda svärd och sin starka arm reda sig i ett äventyr, än över att föra en här av hundra tusen man till striden.»
»Men ditt rike, konung», sade Ivanhoe, »ditt rike hotas av upplösning och inbördes krig — dina undersåtar av alla olyckor, om de berövas sin konung i någon av dessa faror, som det är ditt dagliga nöje att trotsa.»
»Åhå, mitt rike och mina undersåtar!» sade Rickard otåligt. »Jag skall säga dig, sir Wilfred, att de bästa av dem äro ej bättre själva. — Till exempel min trogne tjänare, Wilfred av Ivanhoe, som icke lyder mina uttryckliga befallningar och likväl håller en moralpredikan för sin konung, för att han ej alldeles följer hans råd. Vem av oss har mest skäl att förebrå den andre? Men förlåt mig, min trogne Wilfred. Såsom jag förklarade för dig i Sankt Botolfs helighus, har jag måst och måste ännu hålla mig dold för att giva mina vänner och trogna ädlingar tid att samla sina stridskrafter, så att när Rickards återkomst tillkännagives, han då står i spetsen för en
- ↑ Av balladerna om Robin Hood erfara vi, att denne ryktbare stigman, då han var förklädd, stundom antog namnet Locksley efter sin fäderneby. Om dennas belägenhet känner man dock intet med visshet.
