honom vid trädet, men åter var det Wamba, som kom hans uppsåt på skam. Narren, som var vig, om också icke så stark, och föga observerades av ryttarna, som hade full sysselsättning med sin farlige motståndare, höll sig utomkring de stridande och lyckades hejda den blå riddarens anlopp genom att med sitt svärd avhugga hasorna på hans häst. Både häst och ryttare störtade till marken, men den Svarte Riddarens belägenhet var fortfarande mycket vådlig, ty han ansattes hårt av flera fullständigt beväpnade män och började bliva uttröttad av de våldsamma ansträngningar som krävdes för att försvara sig nästan samtidigt på så många punkter. Men just då sträckte en vildgåspil plötsligt en av de fruktansvärdaste angriparna till marken, och en skara stigmän, anförda av Locksley och den levnadsglade munken, frambröt ur skogen och gjorde processen kort med skurkarna, vilka alla lågo på marken, döda eller dödligt sårade. Den Svarte Riddaren tackade sina räddare med en värdighet, som de förut ej varseblivit i hans skick, vilket mer tyckts antyda en djärv och rättfram soldat än en person av hög rang.
»Det intresserar mig mycket», sade han, »att erfara vilka mina fiender varit. Öppna den Blå Riddarens visir, Wamba; han tyckes vara anförare för dessa skurkar.»
Narren gick genast fram till lönnmördarnas anförare, som skadad genom fallet och insnärjd under sin sårade häst låg ur stånd att fly eller göra motstånd.
»Seså, min tappre herre», sade Wamba, »jag måste vara er väpnare såväl som er stallmästare — jag hjälpte er av hästen, och nu skall jag taga av er hjälmen.»
Så sägande avslet han med tämligen omild hand den Blå Riddarens hjälm, som rullade bort i gräset, och riddaren av Länklåset såg ett grånat huvud och ett ansikte, som han icke väntat att se under sådana omständigheter.
»Valdemar Fitzurse!» sade han förvånad. »Vad har kunnat förmå en man av din rang och ditt anseende till ett så nesligt företag?»
»Rickard», sade den fångne riddaren och såg upp på honom, »föga känner du människorna, om du ej vet, vartill ärelystnad och hämndbegär kunna leda varje Adams barn.»
»Hämndbegär?» sade den Svarte Riddaren. »Jag har aldrig gjort dig någon oförrätt — på mig har du ingenting att hämnas.»
»Min dotter, Rickard, vars hand du försmådde — var icke det en kränkning för en normand, vars blod är lika ädelt som ditt eget?»
»Din dotter?» sade den Svarte Riddaren. »Det var just en anledning till fiendskap och blodsdåd! — Träden litet tillbaka, mina vänner, jag vill tala enskilt med honom. — Och nu, Valdemar Fitzurse, säg mig sanningen — bekänn vem som förmått dig till denna förrädiska gärning.»
»Din faders son», svarade Valdemar, »och han hämnades därvid endast din olydnad mot din fader.»
Rickards ögon gnistrade av vrede, men hans ädlare natur segrade. Han tryckte handen mot sin panna och stod ett ögonblick och betraktade den förödmjukade baronen, i vars ansikte stolthet och blygsel stredo om herraväldet.
»Du beder icke om ditt liv, Valdemar», sade konungen.
»Den som är i lejonets klor», svarade Fitzurse, »vet att det vore förgäves:»
»Tag det då utan bön», sade Rickard. »Lejonet frossar ej på fallna. Tag ditt liv, men på det villkor att du inom tre dagar lämnar England och gömmer din smälek i ditt normandiska slott samt att du aldrig nämner Johans av Anjou namn i samband med ditt nidingsdåd. Om du anträffas på engelsk mark efter den tid jag utsatt, skall du dö — och om du utsprider något som fläckar min släkts ära, så skall vid den helige Georg icke ens altaret i helgedomen skydda dig. Jag skall hänga upp dig på ditt eget slotts tinnar till föda åt korparna. — Låt denne riddare få en häst, Locksley, ty jag ser att dina stigmän infångat dem som sprungo lösa, och låt honom oskadd begiva sig härifrån!»
»Vore det ej för att jag tror mig höra en röst, vars befallningar icke få motsägas», svarade stigmannen, »skulle jag vilja skicka en pil efter den usle lönnmördaren och spara honom en lång resa.»
»Du har ett engelskt sinnelag, Locksley», sade den Svarte Riddaren, »och rätt säger du, att du bör lyda mina befallningar. — Jag är Rickard av England!»
Vid dessa ord, som uttalades med ett majestät, som väl anstod Lejonhjärtas höga rang och icke mindre framstående själsegenskaper, knäböjde stigmännen inför honom, på samma gång försäkrande honom om sin tro och huldhet och bedjande om tillgift för sina lagöverträdelser.
