Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


och fastkedjas vid pålen medelst de fjättrar som för detta ändamål hängde i beredskap. Bredvid bålet stodo fyra svarta slavar, vilkas hudfärg och afrikanska utseende, då för tiden något ovanligt i England, förfärade åskådarna, vilka betraktade dem som avgrundsandar, enkom tillkallade för detta djävulska göra. Dessa män rörde sig ej oftare än de under ledning av en, som tycktes vara deras förman, ordnade eller omflyttade bränslet. De sågo ej på åskådarna. De tycktes ej ens märka deras närvaro eller något annat än sin egen hemska sysselsättning. Och när de talade sinsemellan och visade sina vita tänder mellan de tjocka läpparna, liksom skrattade de vid tanken på det förestående sorgespelet, kunde de häpna åskådarna knappast annat än tro att de verkligen voro de onda andar, med vilka trollpackan stått i förbund, och vilka nu, då hennes tid var ute, voro redo att biträda vid hennes fasansfulla bestraffning. Man viskade med varandra och talade om allt det onda, som satan gjort på senare tiden, därvid naturligtvis icke underlåtande att skriva mycket på djävulens räkning, som han ej rådde för.

Plötsligt avbrötos alla samtal av att den stora klockan Sankt Mikaelskyrkan i närheten av Templestowe började klämta. Ett efter ett föllo de dystra slagen, endast med så långt mellanrum att det ena hann dö bort i ett avlägset eko innan luften åter fylldes av ett nytt. Denna dödsringning isade det församlade folkets hjärtan, och allas ögon riktades nu mot preceptoriet i avvaktan på stormästarens, kämpens och förbryterskans ankomst.

Slutligen sänkte sig vindbryggan, portarna öppnades, och en riddare, som bar ordens stora standar, red ut ifrån slottet företrädd av sex trumpetare och följd av preceptorerna, två och två. Sist kom stormästaren, ridande på en ståtlig häst vars mundering dock var av enklaste slag. Efter honom följde Brian de Bois-Guilbert, klädd i en glänsande rustning, men utan lans, sköld och svärd, vilka buros bakom honom av två väpnare. I hans ansikte, som till en del doldes av den långa plym, som föll ned från hans barett, lästes både stolthet och obeslutsamhet. Han var spöklikt blek, som om han inte sovit på flera nätter, men styrde dock sin eldiga häst med den ledighet och behagfullhet, som vanligen kännetecknade tempelordens bästa lans. Hans utseende var på det hela ståtligt och vördnadsbjudande, men de som sågo närmare på honom läste i hans mörka uppsyn något, för vilket de ryggade tillbaka.

På båda sidor om honom redo Konrad av Mont-Fitchet och Albert av Maivoisin, vilka uppträdde som kämpens faddrar. De voro klädda i sina vita ordensdräkter. Efter dem följde andra tempelriddare med en lång svit av svartklädda väpnare och svenner, som eftersträvade äran att i sinom tid också bliva tempelriddare. Efter dessa kom en trupp fotsoldater i samma svarta uniform, och bland dessas bardisaner kunde man skymta det bleka ansiktet av den anklagade, som med långsamma men oförskräckta steg vandrade till den plats, där hennes öde skulle avgöras. Hon hade berövats alla sina prydnader, på det att icke till äventyrs bland dem skulle finnas några av de amuletter, som satan förmodades skänka sina offer för att beröva dem förmågan att bekänna ens under tortyren. En grov, vit klädnad av enklaste snitt hade ersatt hennes österländska dräkt, men det var en sådan tilltalande blandning av mod och undergivenhet i hennes blick, att hon även i denna vita kåpa och utan andra prydnader än sina långa, svarta lockar, rörde alla till tårar, och de mest fanatiska sörjde över det öde, som gjort en så älsklig varelse till ett vredens käril och en djävulens besoldade slavinna.

Den olyckliga Rebecka fördes till den svarta stol, som placerats bredvid bålet. Vid sin första blick på de fasansfulla förberedelserna till en för sinnet lika förfärande som för kroppen smärtsam död sågs hon rysa till och sluta ögonen, utan tvivel försänkt i tyst bön, ty hennes läppar rörde sig, fastän inga ord hördes. Efter en kort stund slog hon upp ögonen, betraktade bålet oavvänt liksom för att göra sig förtrogen med det och vände sedan långsamt bort sitt huvud.

Under tiden hade stormästaren intagit sin tron, och sedan ordensriddarna var efter sin rang ordnat sig bakom och omkring honom, tillkännagav en lång och skallande trumpetfanfar att domstolen konstituerat sig. Malvoisin framträdde nu i egenskap av kämpens fadder och lade judinnans handske, som var stridspanten, för stormästarens fötter.

Stormästaren befallde nu härolden stiga fram och göra sin plikt. Trumpeterna ljödo åter, och härolden utropade med hög röst:

»Hören, hören, hören! Här står den gode riddaren sir Brian de Bois-Guilbert redo att kämpa med vilken som helst