friboren riddare, som vill uppträda i det envig, vartill judinnan Rebecka tillåtits vädja, och den högvördige och tappre, här närvarande stormästaren beviljar åt en sådan kämpe öppet fält och lika fördelning av sol och vind ävensom vad annat till en rättvis strid hörer.»
Åter smattrade trumpeterna, och sedan blev det dödstyst under flera minuter.
»Ingen kämpe framträder», sade stormästaren. »Gå, härold, och fråga den anklagade, om hon väntar någon som skall strida för henne i denna sak.»
Härolden gick fram till den plats, där Rebecka satt, och Bois-Guilbert, som trots Malvoisins och Mont-Fitchets vinkar hastigt styrde sin häst till denna del av tornerbanan, var vid Rebeckas sida lika fort som härolden.
»Är detta i enlighet med lag och rätt?» sade Malvoisin med en blick på stormästaren.
»Ja, Albert de Malvoisin», svarade Beaumanoir, »ty i denna vädjan till Guds dom böra vi ej förhindra parterna att med varandra hava den gemenskap, som kanske bäst bringar sanningen i dagen.»
Härolden tilltalade emellertid Rebecka på följande sätt:
»Unga kvinna, den högvördige stormästaren frågar dig om du har någon kämpe, som i dag skall strida för din sak, eller om du erkänner dig vara rättvist dömd till ett välförtjänt straff?»
»Säg stormästaren», svarade Rebecka, »att jag vidhåller min oskuld och icke kan erkänna mig vara rättvist dömd, om jag icke vill göra mig saker till mitt eget blod. Säg honom att jag utbeder mig så långt uppskov som hans lagar tillåta, för att se om Gud, vars hjälp är närmast, när nöden är som störst, vill sända mig en räddare, och när detta längsta uppskov har förflutit, må hans heliga vilja ske.»
Härolden gick att framföra detta svar till stormästaren.
»Gud förbjude», sade Lukas Beaumanoir, »att jude eller hedning skulle anklaga oss för orättvisa! — Till dess skuggorna falla från väster till öster, skola vi vänta för att se, om en kämpe skall uppträda för denna olyckliga kvinna. När det lidit så långt på dagen, må hon bereda sig att dö.»
Härolden meddelade stormästarens ord till Rebecka, son undergivet böjde sitt huvud, knäppte sina händer och sedan blickande upp mot himlen, syntes därifrån vänta den hjälp, hon knappast kunde hoppas av människor. Under denna fruktansvärda paus nåddes hennes öra av Bois-Guilberts röst — det var blott en viskning, men den kom henne att spritta till häftigare än nyss häroldens rop.
»Rebecka», sade tempelherren, »hör du mig?»
»Jag har intet med dig att göra, grymme, hårdhjärtade man», sade den olyckliga flickan.
»Ja, men förstår du, vad jag säger?» sade tempelherren. »Ty ljudet av min röst är förfärligt i mina egna öron. Jag vet knappast, var vi befinna oss eller vad som fört oss hit. Denna tornerbana — denna stol — dessa risknippor — jag vet deras ändamål, och dock synes det mig så overkligt —likt en fruktansvärd syn, som förfärar mina sinnen, men icke övertygar mitt förnuft.»
»Min själ och mina sinnen säga mig», sade Rebecka, »att dessa risknippor skola förtära min lekamen och för mig öppna en smärtsam, men kort väg till en bättre värld.»
»Drömmar, Rebecka, drömmar», svarade tempelherren, »tomma inbillningar, som förkastats av dina egna sadducéers vishet. Hör mig, Rebecka», fortfor han livligt, »en bättre väg står dig öppen till liv och frihet än den där gamle gubben och de där skälmarna ana. Svinga dig upp bakom mig på hästen — på Zamor, den ädle springare, som aldrig svikit sin herre. Jag vann honom i tvekamp från sultanen av Trapezunt — sitt upp bakom mig, säger jag — inom en kort timme ligga både förföljelse och efterfrågningar långt bakom oss — en ny värld av nöjen öppnas för dig — för mig en ny ryktets bana. Må de uttala den dom, som jag föraktar, och utplåna Bois-Guilberts namn från listan på sina klosterslavar! Jag skall med blod avtvå varje fläck, de sätta på min vapensköld.»
»Vik hädan, frestare!» sade Rebecka. »Icke i denna yttersta nöd kan du rubba mitt beslut en hårsmån — ehuru omgiven av fiender, håller jag dig för min värste och dödligaste fiende. Vik hädan i Guds namn!»
Albert Malvoisin, som började bliva orolig och otålig över deras långa samtal, trädde nu fram för att avbryta det.
»Har den unga flickan erkänt sitt brott?» frågade han Bois-Guilbert,» eller framhärdar hon i sitt nekande?»
»I sanning, hon framhärdar», svarade Bois-Guilbert.
»Då», sade Malvoisin, »måste du, ädle broder, återtaga din plats för att avvakta utgången — skuggorna flytta sig på
