Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


solvisarens skiva; kom, tappre Bois-Guilbert — kom, du vår heliga ordens hopp, du som snart skall bliva dess överhuvud.»

Medan han sade detta i en lugnande och övertalande ton, lade han sin hand på riddarens tygel, liksom för att leda hans häst tillbaka till hans plats.

»Falske usling, vad har du med min tygel att göra?» utbrast sir Brian i vredesmod. Och skakande bort den andre hand, red han tillbaka till övre ändan av tornerplatsen.

»Det är ännu kurage i honom», sade Malvoisin avsides til Mont-Fitchet, »om han blott förstode att använda det rätt — men nu bränner det en var som kommer i närheten, liksom de grekiska elden.»

Domarna hade nu suttit i två timmar på stridsplatsen och förgäves väntat att en kämpe skulle anmäla sig. Man trodde allmänt att ingen ville kämpa för en judinna, anklagad för trolldom, och eggade av Malvoisin började riddarna viska sinsemellan, att det nu var tid att förklara Rebeckas pant förfallen. I detta ögonblick syntes ute på slätten en riddare, som i sporrsträck närmade sig tornerplatsen. Hundra röster ropade »En kämpe! En kämpe!» Och trots fördomar och antipatier jublade mängden enstämmigt, då riddaren red in på tornerbanan. En närmare blick på honom omintetgjorde dock den förhoppning hans ankomst hade väckt. Hans häst, som sprungit många mil i sträckt galopp, tycktes vackla av trötthet, och ryttaren själv syntes, huru modigt han än red in på banan, knappast kunna hålla sig kvar i sadeln av svaghet eller trötthet.

På häroldens fråga efter hans namn, rang och avsikt svarade den främmande riddaren käckt och värdigt: »Jag är en rättskaffens riddare av ädel börd, som kommit hit för att med lans och svärd försvara Rebeckas, juden Isaks dotters sak, ådagalägga att den över henne avkunnade domen är falsk och sanningslös och utmana sir Brian de Bois-Guilbert såsom en förrädare, mördare och lögnare, vilket jag vill på denna stridsbana bevisa i ärligt envig, och hjälpe mig Gud, den heliga Jungfrun och Sankt Georg, den gode riddaren.»

»Främlingen måste först visa», sade Malvoisin, »att han är en sann riddare av hederlig börd. Templet sänder inte sina kämpar mot namnlösa stridsmän.»

»Mitt namn», sade riddaren och lyfte på sin hjälm, »är bättre känt, Malvoisin, och min härkomst renare än din egen. Jag är Wilfred av Ivanhoe.»

»Jag vill inte strida med dig för närvarande», sade tempelherren med förändrad och ihålig röst. »Laga att dina sår bli läkta och förse dig med en bättre häst, så skall jag kanske anse det mödan värt att driva ur dig din pojkaktiga skrytsamhetsande.»

»Ha, stolte riddare», sade Ivanhoe, »har du glömt att du två gånger fallit för denna lans? Kom ihåg torneringen vid Acre — kom ihåg vapenleken vid Ashby — kom ihåg ditt stolta skryt i Rotherwoods sal, där du satte din guldkedja i pant mot min relikgömma, att du skulle strida mot Wilfred av Ivanhoe och återvinna den ära, du förlorat! Vid den relikgömman och den heliga relik, den innehåller, svär jag att förklara dig, tempelherre, för feg usling vid varje hov i Europa — vid alla din ordens preceptorier — med mindre du ofördröjligen antager min utmaning.»

Bois-Guilbert vände obeslutsamt sitt ansikte mot Rebecka och utropade sedan med en hätsk blick på Ivanhoe:

»Din saxiska hund! Tag din lans och bered dig på den död, du själv dragit över dig!»

»Tillåter stormästaren mig att strida?» sade Ivanhoe.

»Jag kan inte förvägra det du begärt», sade stormästaren, »såvida den unga kvinnan antager dig till sin kämpe. Dock skulle jag önska att du vore mera stridsduglig. En fiende till vår orden har du alltid varit, men ärligt och rättvist skall det dock gå till.»

»Sådan som jag är och inte annorlunda», sade Ivanhoe — »det är Guds dom — i hans skydd anförtror jag mig. — Rebecka», sade han och red fram till hennes plats, »antager du mig till din kämpe?»

»Det gör jag», sade hon, »det gör jag!» Och hon darrade av en sinnesrörelse, som fruktan för döden icke kunnat framkalla. »Jag antager dig såsom den kämpe, himlen sänt mig. Dock, nej — nej — dina sår äro inte läkta — strid inte med denne stolte man — varför skall även du gå under?»

Men Ivanhoe var redan på sin post och hade fällt ned visiret och fattat lansen. Bois-Guilbert gjorde detsamma, och hans väpnare märkte, då han tillslöt hans visir, att hans ansikte, som trots de skiftande sinnesrörelser han utstått, hela morgonen varit askgrått; nu plötsligt blev mycket rött. Stormästaren, som i sin hand höll stridspanten, Rebeckas