Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Och han arresterar Malvoisin», sade konungen, upplyftande sitt visir, »på befallning av Rickard Plantagenet, som är här närvarande. Konrad Mont-Fitchet, det är väl för dig, att du inte är född som min undersåte, men du, Malvoisin, skall jämte din broder Filip dö inom en vecka härefter.»

»Jag motsätter mig din dom», sade stormästaren.

»Stolte tempelherre», sade konungen, »du kan inte — blicka upp och se, att det engelska kungastandaret svajar över dina torn i stället för tempelfanan! — Var klok, Beaumanoir, och gör intet fåfängt motstånd! — Din hand är i lejonets gap.»

»Jag vädjar till Rom emot dig», sade stormästaren, »för kränkning av vår ordens privilegier.»

»Vare det så», sade konungen, »men för din egen skull bör du ej nu anklaga mig för sådan kränkning. Upplös ditt kapitel och begiv dig med dina följeslagare till ditt nästa preceptorium, om du kan finna något, som icke gjorts till skådeplatsen för förrädiska stämplingar mot Englands konung. — Eller stanna här, om du vill, åtnjut vår gästfrihet och bevittna vår rättsskipning!»

»Vara gäst i det hus, där jag har att befalla», sade tempelherren, »aldrig! — Kaplaner, uppstämma psalmen Quare fremuerunt Gentes? — Riddare, väpnare och anhängare av det heliga templet, gören eder redo att följa Beau-séants baner!»

Stormästaren talade med en värdighet, som var ett motstycke till den engelske konungens och som ingav hans häpna och förfärade följeslagare nytt mod. De samlade sig omkring honom som fåren kring vallhunden, när de höra vargens tjut. Men de visade icke den skrämda fårflockens skygghet — där funnos mörka och trotsiga pannor och blickar, som utslungade de hotelser, som de ej vågade uttala. De samlade sig i en mörk rad av lansar, från vilken riddarnas vita mantlar avtecknade sig bland deras underlydandes mörkare dräkter liksom den ljusa randen av ett mörkt moln. Åskådarna, som höjt ett larmande rop av ogillande, hejdade sig och blickade under tystnad på den fruktansvärda och stridsvana skara, de oförsiktigt utmanat och för vilken de nu ryggade tillbaka.

»Rickard av England», sade stormästaren, »påven och Europas furstar skola döma oss emellan och säga, om en kristen furste gjort väl i att handla såsom du i dag gjort. Om vi icke angripas avtåga vi utan att angripa någon. Åt din heder anförtro vi de orden tillhöriga vapen och husgeråd, som vi lämna efter oss, och på ditt samvete lägga vi den kränkning du i dag tillfogat kristendomen.»

Vid dessa ord och utan att vänta på något svar gav stormästaren signal till avtåg, och de redo bort så långsamt, som deras hästar kunde gå, liksom för att visa, att det endast var deras stormästares vilja och ingen fruktan att strida mot en överlägsen styrka, som tvang dem att avtåga.

Under den villervalla, som följde på tempelherrarnas reträtt, varken såg eller hörde Rebecka något — hon låg sluten i sin åldrige faders armar, förvirrad och nästan medvetslös efter dagens växlande sinnesrörelser. Men ett enda ord av Isak återkallade henne slutligen till medvetande.

»Min kära dotter, min återvunna skatt», sade han, »låtom oss gå och kasta oss för den gode ynglingens fötter.»

»Nej», sade Rebecka, »nej, nej! — Jag vågar icke tala med honom i detta ögonblick. — Ack, jag skulle säga mera än — Nej, min fader, låtom oss genast lämna detta onda ställe!»

»Men Rebecka», sade Isak övertalande, »de skola anse oss otacksammare än hundar!»

»Du ser ju, käre fader, att kung Rickard är här och att —»

»Mycket sant, min kloka Rebecka! Låtom oss gå härifrån! — Han är nog i behov av pengar, ty han har just återvänt från Palestina och ur fångenskap, säges det — och mina affärer med hans broder Johan kunna för honom vara anledning nog till utpressningar. Kom, låt oss gå härifrån!»

Och i sin tur påskyndande sin dotter, ledde han henne bort från tornerbanan och förde henne i en anskaffad bärstol till rabbinen Nathans hus. Sedan judinnan, vars öde varit dagens förnämsta intresse, nu helt obemärkt försvunnit från skådeplatsen, riktade sig folkmassans uppmärksamhet på den Svarte Riddaren. Det ropades från alla håll: »Leve Rickard Lejonhjärta, och ned med de förrädiska tempelherrarna!»

»Trots dessa skrålande hedersbetygelser», sade Ivanhoe till greven av Essex, »var det väl, att konungen tog dig, ädle greve, och så många av dina pålitliga män med sig hit.»

Greven log och skakade på huvudet.

»Tappre Ivanhoe», sade han, »känner du vår konungslige herre så väl och tror dock, att han vidtagit ett så klokt