Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


försiktighetsmått! Jag var på väg till York, ty jag hade hört att prins Johan där samlat sin styrka. Då mötte jag konung Rickard lik en kringvandrande riddare på väg hit för att i egen person avgöra tvisten mellan tempelherren och judinnan. Jag eskorterade honom med min trupp nästan mot hans vilja.»

»Och vad nyheter från York, tappre greve?» sade Ivanhoe. »Ämna rebellerna invänta oss där?»

»Icke mer än decembersnön väntar på julisolen», sade riddaren. »De hålla på att skingras, och vem kom väl för att meddela oss denna underrättelse, om inte prins Johan själv!»

»Den förrädaren, den otacksamme, skamlöse förrädaren!» sade Ivanhoe. »Lät inte Rickard genast fängsla honom?»

»Åh, han mottog honom», svarade greven, »som om de mötts efter ett jaktparti. Och pekande på mig och mina lansryttare sade han: 'Du ser, broder, att jag har några bistra män med mig — det är bäst, att du begiver dig till vår moder, till henne framför min sonliga tillgivenhet och stannar hos henne, tills sinnena lugnat sig.»

»Var det allt han sade?» frågade Ivanhoe. »Skulle man icke kunna säga, att denne furste genom sin mildhet rent av utmanar till förräderi?»

»Mycket riktigt», svarade greven, »liksom man kan säga, att den som med oläkta sår giver sig i en farlig strid utmanar döden.»

»Jag förlåter dig ditt skämt, greve», sade Ivanhoe, »men kom ihåg, att jag satte mitt eget liv på spel — Rickard däremot sitt rikes välfärd.»

»De som ej synnerligen bekymra sig om sin egen välfärd», sade greven, »bry sig vanligen ej heller mycket om andras. — Men låtom oss skynda till slottet, ty Rickard ämnar straffa några av de underordnade medlemmarna av sammansvärjningen, ehuru han förlåtit ledarna.»

Av urkunder från denna tid tyckes det framgå, att Maurice De Bracy flydde över havet och tog tjänst hos Filip av Frankrike, medan Filip de Malvoisin och hans broder Albert, preceptorn i Tempelstowe, blevo avrättade, ehuru Valdemar Fitzurse, som varit själen i sammansvärjningen, undslapp med landsflykt och prins Johan, till vars förmån den företagits, icke ens fick en förebråelse av sin godsinte broder. Ingen sörjde emellertid över de båda bröderna Malvoisins öde; de ledo endast den död, som de båda genom många handlingar av falskhet, grymhet och förtryck väl förtjänat.


Asterisk.svg


Kort efter gudsdomen i Tempelstowe kallades Cedric saxare till Rickards hov, vilket för att lugna de landskap, som blivit oroade genom hans broders stämplingar, då hölls i York. Cedric pustade och knotade icke så litet, då han mottog budskapet, men vägrade dock icke att lyda. I själva verket hade Rickards återkomst gjort slut på alla hans förhoppningar om återuppsättandet av en saxisk dynasti på Englands tron. Ty vilken framgång den saxiska saken än kunnat hava i händelse av ett inbördes krig, var det tydligt, att ingenting kunde göras under Rickards obestridda välde, folkkär som han var genom sina personliga förtjänster och sin krigareära, ehuru hans förvaltning var nyckfullt vårdslös, än för efterlåten, än gränsande till despotism.

För en förbindelse mellan Ivanhoe och Rowena funnos två hinder — Cedrics halsstarrighet och hans motvilja mot den normandiska dynastien. Den förra känslan gav småningom vika för kärleken till hans myndling och den stolthet han icke kunde undgå att känna över sin sons rykte. Dessutom var han icke okänslig för den ära, som låg i en förbindelse mellan hans egen släkt och Alfreds, sedan Edvard Bekännarens ättling nu ej längre kunde komma med några anspråk. Cedrics motvilja för den normandiska konungaätten var också i hög grad undergrävd — först genom insikten om omöjligheten att befria England från den nya dynastien, en känsla, som i hög grad bidrog att skapa lojala känslor hos undersåten gentemot den faktiske konungen, och för det andra genom den personliga uppmärksamhet han fick röna av Rickard, vilken tyckte om Cedrics rättframma sätt och bemötte den ädle saxaren så, att denne, innan han varit en vecka vid hovet, givit sitt bifall till giftermålet mellan sin myndling Rowena och sin son Ivanhoe.

Vår hjältes bröllop firades alltså med faderns samtycke i det ståtligaste av tempel, den ädla katedralen i York. Konungen var själv närvarande, och den utmärkelse han vid detta och andra tillfällen visade de betryckta och hittills förnedrade saxarna, ingav dem en tryggare och vissare förhoppning om att erhålla sina lagliga rättigheter, än de förnuftigtvis kunde hoppas av ett inbördeskrigs ovissa utgång. Kyrkan utvecklade