Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


vid detta tillfälle all den ståt och lysande prakt, som den romerska kulten så väl förstår att använda.

Det var ett par dagar efter denna glada bröllopsfest, som lady Rowena av sin tärna Elgitha underrättades om att et ung flicka önskade ett enskilt samtal med henne. Rowena undrade, tvekade, blev nyfiken och befallde till slut, att den unga flickan skulle insläppas och tjänarna draga sig tillbaka.

Den främmande steg in — ädel och värdig till sin hållning och iklädd en lång, vit slöja, som snarare överskyggade än dolde det fina och majestätiska i hennes gestalt. Till Rowenas förvåning kastade sig den sköna främlingen på knä, tryckte hennes händer mot sin panna, lutade sig ned mot golvet och kysste trots Rowenas motstånd hennes broderade klänningsfåll.

»Vad betyder detta?» sade den förvånade saxiskan. »Och varför ägnar du mig en så ovanlig hyllning?»

»Emedan jag till dig, lady Ivanhoe», sade Rebecka, i det hon reste sig upp och återtog sin vanliga lugna värdighet, »kan utan att ådraga mig klander betala den tacksamhetsskuld, vilken jag står till Wilfred av Ivanhoe. Jag är den olyckliga judinna, för vars skull din make vågade sitt liv i så ojämn strid på tornerbanan vid Tempelstowe.»

»Min vän», sade Rowena, »Wilfred av Ivanhoe återbetalade den dagen blott i ringa mån din outtröttliga omvårdnad om honom, då han var sårad och eländig. Säg, om det är något varmed han eller jag ytterligare kan tjäna dig?»

»Intet», sade Rebecka lugnt, »så framt du inte vill till honom framföra min tacksamma avskedshälsning.»

»Du lämnar alltså England?» sade Rowena, som ännu knappast hämtat sig från sin förvåning över detta ovanliga besök.

»Jag lämnar det, lady Rowena, innan det åter blir nymåne. Min far har en bror, som står högt i gunst hos Mohammed Boabdil, konungen av Granada — dit begiva vi oss, vissa om frid och skydd mot erläggande av den skatt, som muselmännen utkräva av vårt folk.»

»Ären I icke då lika väl skyddade i England?» sade Rowena. »Min make har inflytande hos konungen, och konungen själv är rättvis och ädel.»

»Lady Ivanhoe», sade Rebecka, »jag tvivlar ej på det. Men engelsmännen äro vilda och häftiga, ligga alltid i strid med sina grannar eller varandra och äro alltid färdiga att stöta svärdet i varandra. Här är ej tryggt att vara för mitt folks barn.»

»Men du», sade Rowena, »kan väl ändå icke hava något att frukta? Den som vårdade Ivanhoe på hans sjukbädd», fortfor hon med stigande värme, »kan icke hava något att frukta i England, där saxare och normander skola tävla om att hedra henne.»

»Du talar vackert», sade Rebecka, »och ditt syfte är ändå vackrare. Men det kan ej ske — det är ett svalg emellan oss. Vår tro och vår uppfostran förbjuda oss att överskrida det. Farväl — men bevilja mig en bön, innan jag går. Du bär ännu brudslöjan över ditt ansikte. Värdigas lyfta på den och låt mig skåda de drag som ryktet prisar så högt.»

»De förtjäna icke så mycket pris», sade Rowena. »Men jag skall avtaga min slöja, om min gäst vill göra detsamma.»

Hon avtog följaktligen slöjan, och dels till följd av medvetandet om sin skönhet, dels av blygsamhetskänsla, rodnade hon så djupt, att kinder, panna, hals och barm övergötos av purpur. Rebecka rodnade också, men det var en övergående känsla, och besegrad av en starkare själsrörelse försvann rodnaden från hennes ansikte, liksom det röda aftonmolnet byter om färg när solen sjunker nedanför synranden.

»Lady Rowena», sade hon, »det ansikte du värdigats visa mig, skall jag aldrig förgäta. Blidhet och godhet tala ur dess drag. Länge skall jag minnas dem och tacka Gud, att jag lämnar min ädle räddare förenad med —»

Hon tystnade — hennes ögon fylldes med tårar. Hon borttorkade dem hastigt och sade till svar på Rowenas oroliga frågor:

»Det är ingenting, lady Rowena — ingenting. Men mitt hjärta flödar över, då jag tänker på Torquilstone och tornerplatsen vid Tempelstowe. — Farväl! Jag har blott ännu en liten plikt att uppfylla. Mottag detta skrin — bliv ej förnärmad av dess innehåll!»

Rowena öppnade det lilla silverbeslagna skrinet och varseblev ett halsband och ett par örhängen av diamanter, vilka tydligen voro av omätligt värde.

»Det är omöjligt», sade hon och räckte tillbaka skrinet. »Jag vågar icke mottaga en så dyrbar gåva.»

»Behåll den dock, lady Rowena», sade Rebecka. »Du har makt, samhällsställning och inflytande; vi hava rikedom, källan till vår styrka och vår svaghet; tiodubbla värdet av dessa smycken skulle icke betyda hälften så mycket som din