hvilket litteraturen efter 1830 bör ses, är det åtminstone nödvändigt, att hufvudlinjerna i den föregående periodens historia stå klara.
Det erbjuder ingen svårighet att besvara denna fråga efter den öfverblick, som vi redan kastat på de samtida europeiska strömningar. Ty äfven i Sverige är det samma riktningar som göra sig gällande och i samma ordning aflösa hvarandra. Man går bort från pseudoklassisiteten, entusiasmeras för Rousseauismen och slår långsamt öfver i realism.
Spelet mellan de olika riktningarna är i stora drag följande.
Fransk och engelsk litteratur, Pope och Voltaire, engelska romaner och Rousseau hade i behaglig blandning inströmmat i Sverige under loppet af sjuttonhundratalet. Redan omkring 1770—1780 hade man äfven fått ögonen öppna för den tyska litteraturens företräden, hvilken då med Schiller och Goethe ilade mot sin höjdpunkt. Thorilds strid med Kellgren var hos oss det första utslaget af de nya strömningarna, den första sammanstötningen mellan pseudoklassisiteten och Rousseauismen. Det har ofta framhållits, huru redan i Kellgrens, den svenske Boileaus, sista dikter en ny anda kan spåras, och Franzéns första dikter hälsades af de invigde som lyrklangen från en ny tid.
Således redan vid Gustafs den tredjes frånfälle, omkring 1792, skulle vi kunnat vänta en direkt om ock långsam öfvergång från den föråldrade pseudoklassisitetens principer till de nya idealen, representerade af Rousseau och den tyska litteraturen. Det skedde emellertid icke, utan af samma skäl som Rousseauismen öfverallt hejdades i sitt framryckande af revolutionen, inträffade äfven i den svenska litteraturen ett stillastående och tillbakagående. Liksom på kontinenten lade de politiska förhållandena hinder i vägen för litteraturens framträngande, och i stället förstärktes under förmyndarregeringen och Gustaf IV Adolfs styrelse den pseudoklassiska riktningen, hvilken med sina torra lärodikter behärskade litteraturen fram till 1809.
Nyromantiken var därför lika nödvändig i Sverige som i Tyskland. Det var just den som fördref pseudoklassisiteten. I Sverige liksom i Frankrike upptogs kampen mot klassisiteten först efter det nya statsskickets införande. Det är de tyska idéerna som därvid spela rollen af sprängämne
- 7. — Mortensen.
