gentemot de gamla franska idealen. Dessa tyska idéer komma till oss öfver två vägar, och det är af vikt för hela den följande utvecklingen att fasthålla detta. Å ena sidan strömma de öfver Danmark till Skåne, och under färden öfver de danska slätterna förlora de sin speciellt fantastiska och metafysiska karaktär. I denna form träffa de Tegnér, som af det tyska aldrig upptog mer än som lät förena sig med en klassisk uppfostran. Med andra ord, Tegnér är romantiker men icke nyromantiker.
Å andra sidan gingo de tyska idéerna direkt till Uppsala och där förmäldes de med gammalsvensk mystik och naturdyrkan och gåfvo uppkomst åt den speciellt svenska formen af nyromantik, d. ä. fosforismen. Striden mellan gamla och nya skolan fortgick fram till 1820 och det var under dessa år som den nya sektens läror spriddes. Före 1820 finner man icke vidare spår af fosforismen utom i den trängre Uppsalakretsen.
Hvad nu resultatet af striden angår, består den först och främst däri, att pseudoklassisiteten definitivt är slut. Men det var icke fosforismen, som afgick med segern. Liksom i moderlandet var dess välde relativt kort. Den befruktade vetenskapen och litteraturen, men den förvärfvade icke nya disciplar. Den kulminerar under tjugotalet med Atterbom, Stagnelius och Almqvist (hvars romantiska saker till större delen äro skrifna under denna tid). Kring dessa grupperar sig visserligen en skara författare af mindre betydenhet, nu nästan glömda (Euphrosyne, Dahlgren o. s. v.), men i själfva verket dör fosforismen ut i första generationen. Vid slutet af trettiotalet har den förlorat allt förtroende hos publiken.
Det ideal, som då närmast blef det härskande, var, liksom i Tyskland, Schillers och Goethes, det abstrakta skönhetsidealet. Det är detta ideal som behärskar tjugo- och trettiotalets diktning, ja som ända fram till periodens slut utgör själfva kärnan, kring hvilken alla andra strömningar gruppera sig.
Hufvudmannen för denna riktning var i Sverige Tegnér. Ingen hade som han gifvit uttryck åt det nationella, hvilket rörde sig i tiden, och liksom Byron upptagit kampen mot den heliga alliansen, hade han kämpat mot fosforismens obskurantism. Det var också han som med sina ord gjorde slut på striden. Efter utgifvandet af Frithiofs saga var han
