den populäraste och mest uppburne af skalderna. Det var i Tegnérs skola, som alla de ungdomar växte upp, hvilka under trettiotalet eller början af fyratiotalet debuterade. De utgå alla från Tegnérs retoriska och abstrakta manér. Det var detta ideal som långsamt fick vika för realismen.
Denna tegnerism urartade snart till en verklig landsplåga. Redan år 1825 skref Argus med anledning af Assar Lindeblads Cylinda:
»Det är egentligen blott ett imitationsverk, så helt och hållet har författaren sökt i behandlingen af sitt ämne härma Tegnérs manér, isynnerhet sådant det visar sig i Axel. Den anmärkning, som vi så många gånger haft anledning att göra om imitationer, besannar sig också här; nämligen att imitationerna vanligen mest sträfva att tillägna sig de partier af sin modell, som minst kan imiteras och att det bättre som oftast undfaller dem. För öfrigt röjer man här samma öfverdrift, som blifvit så vanlig hos de yngre svenska poeterna, att mängden numera föga märker den. Det starka är för dem sällan starkt nog, utan att vara bålstarkt och öfverspändt; det känsliga icke känsligt nog, om det ej består af bara vemod och tårar; det granna icke grant nog, om det icke braskar med ett bildprål, som gör att alla konturer smälta bort i bara glans; och i allmänhet finner man det väsentliga eller själfva fiktionen helt och hållet uppoffrad för dessa biomsorger.»
Tegnér själf uttalade ungefär samma tankar i ett bref till Franzén, då han yttrade: »Här är för mycket buller och bång i vår poesi, ett trumpetande som på en vaktparad, en effekterad kraft, som gärna vill vara nordisk, men egentligen endast är skryt, är Plauti feghjärtade miles gloriosus. Det är skönt, när Thor ljungar äfven i dikten; men teaterblixtar äro mig vidriga, nästan ännu vidrigare än de sentimentala tårpilarne, som stodo och gräto öfver det tomma metafysiska intet, men hvilka nu lyckligtvis tyckas ha torkat ut.»
Just medan detta stilideal stod på sin höjdpunkt; under samma decennium, som tjusats af Tegnérs Frithiofs saga, Atterboms Lycksalighetens ö och Franzéns Fannydikter, visade sig på boklådsdisken de första alstren af de nya riktningarne. År 1828 utkom i Uppsala ett litet tunt häfte med titeln Teckningar ur hvardagslifvet på sitt blåa
