men dennas väsentliga innebörd är i det stora och hela oklar för honom själf liksom den blir oklar för läsaren. Han kan till och med kategoriskt fälla ett sådant uttryck som följande om Almqvist, att »han jämt stod kvar på samma andliga ståndpunkt; de ledande tankarna i hans första skrift äro desamma som i den sista.» Ingenting kan emellertid vara oriktigare. Det är sant, att vissa allmänna synpunkter behärskade hela hans diktning, men särskilda utvecklingsstadier, som äro af betydelse icke blott för förståendet af Almqvist utan äfven för hela den litteraturepok han tillhör, låta dock afläsa sig i hans skrifter. En detaljerad framställning af denna utveckling är det emellertid omöjligt att göra, så länge de enskilda skrifternas kronologi ej är bättre känd. Lyckligtvis är det emellertid möjligt, att påvisa själfva hufvudpunkterna i Almqvists utveckling, hvilken låter fixera sig genom tre hufvudstadier: rousseauisten, nyromantikern, realisten.
Carl Jonas Love Almqvist föddes i Stockholm 1793. På
fädernet härstammade han från en gammal prästsläkt, som
under tidernas lopp skänkt landet åtskilliga berömda och
framstående män. Hans fader, Carl Gustaf Almqvist, förde
titeln krigskommissarie men lefde som landtbrukare på
Antuna gård i Uppland. Det var enligt alla samstämmiga
uppgifter en fantasilös, förståndstorr man utan sinne för annat
än siffror och affärer. Stridslysten, för att icke säga
grälaktig till sin natur och begåfvad med ett skarpt hufvud,
älskade han juridiska spetsfundigheter och invecklade sig
gärna i processer. Modern var Lovisa Brigitta Giörwell,
och Love Almqvist var således dotterson till de »lärda
mödornas patriark», den såsom utgifvare och samlare
välbekante Carl Cristoffer Giörwell. Modern var af ett helt annat
lynne än fadern. Det hvilar något inåtvändt och
passioneradt öfver hela hennes väsende. Huru mörk och sluten
ter hon sig icke vid sidan om systern Stafva, som
sprittande liflig och full af kvick skälmaktighet hoppade upp
och ned för trapporna ute på torpet! Hennes porträtt
utvisar, för att använda sonens uttryck, »ett bondaktigt ansikte
med röda läppar och kindben och ett par ögon!»[1] Denna
- ↑ Observera att uttrycket bondaktig i Almqvists mun icke afser något groft och simpelt, endast friskt och landtligt.
