från trettonårsåldern, hvilken visar oss en brådmogen utveckling. Giörwell skrifver nämligen om honom straxt efter hans moders död:
»Love, den ende af dem (hans syskon), som kan inse sin oersättliga förlust, hyser redan tänkesätt och sätter icke annat värde på världen, än såvida den är en bana, där man skall utså frön, som skola grundlägga vår sällhet uti det tillkommande lifvet. Till bevis härpå vill jag anföra hans eget yttrande vid ett tillfälle, då några af hans goda mammas vänner tillika med honom offrade tårar åt hennes minne. »Gråtom icke mera, sade han, utan glädjens hellre, ty hon är nu så lycklig, och om saknaden är stor, så är det vår tröst, att uti himmelens höga hvalf, där träffas vänner åter, där skall den finnas igen, som vi nu begråter.[1]
Man tycker sig i dessa ord höra den på en gång barnsliga och gammalkloka ton, med hvilken de uttalats. De vittna om den andliga atmosfär, i hvilken Love Almqvist uppväxte. Det var just alla de känslosamma stämningar, religiösa och världsliga, hvilka vid sidan om en lika ensidig rationalism utmärkte sjuttonhundratalet.
Ty det är ingalunda sant, som Ahnfelt och Lysander säga, att Almqvist börjat som nyromantiker. Det första stadiet i han utveckling är helt prägladt af sjuttonhundratalets kultur, och detta i så hög grad, att han aldrig riktigt öfvergifvit densamma. Såsom nyromantiker var det i mångt och mycket Upplysningstidens idéer, som han ombildade, och efter 1830 fann han ögonblickligen den andliga släktskap, som förband honom med de nya strömningarna, hvilka återupplifvade och omvandlade det förra seklets kultur. Men det märkes äfven på annat sätt. Redan som barn har Almqvist insupit allt det kloka och behagfulla som utmärkte rokokon och hvilket sedan förlänade en sådan charm åt många af hans arbeten. Huru har han icke t. ex. i Tintomara frammanat och fångat själfva tidsstämningen från Gustaf III:s dagar! Om han kunnat det, beror det därpå, att han själf med egna ögon sett den döende rokokon och hört den spirituella mormodern tala därom.
Sjuttonhundratalets stora andliga riktning, Rousseauismen, låg honom så godt som i blodet. Hans morfader, den gamle Giörwell, var till hela sin läggning en känslomänniska. Han omfattade Herrnhutismens ljufliga lärdomar, ett speciellt religiöst utslag af denna allmänna tidsriktning. Han lefde
- ↑ Se C. C. Giörwells Familjebref, utgifna af O. Levertin, sid. 229.
