och andades i herdedikten till en sådan grad, att när han vandrade kring under sin kära Djurgårds ekar, befolkade han den på det naivaste och oskyldigaste sätt med hela herdediktens apparat.[1] Och det var icke endast morfadern, som på detta sätt invigde honom i mystik och religion och känslosvärmeri, under det han lät honom genombläddra och afskrifva sina historiska aktstycken och dymedelst ansåg sig förbereda Almqvist till att fortsätta sitt verk. Äfven modern förde till honom samma stämningar och satte i hans händer samma böcker. »Hennes käraste nöje,» säger han, »var att svärma i parker och skogar, helst ensam eller med Rousseau.»
Äfven rent yttre omständigheter i hans barndomslif öppnade väg för Rousseaus idéer. Han var visserligen född i Stockholm, men han vistades mest på faderns egendom Antuna, eller rättare hela hans barndomslif förflöt omväxlande på båda dessa ställen. Antuna var hans paradis, där fick han lefva i frihet och obundenhet; i hufvudstaden var han däremot underkastad tvång af olika art. Icke underligt, att han tidigt fick kärlek till naturen och motvilja för staden, för samhället, det konventionella. Almqvist är en af våra förnämsta landskapsmålare; det finnes en alldeles säregen doft öfver hans skogsbilder; särskildt hans morgonstämningar äro gjorda med en underbar friskhet; man förnimmer ännu daggen på grässtrån och blomkalkar. Och redan i hans första skrift, bagatellen Hectors Lefnad (1814), framträder å andra sidan hans hat mot stadslifvet och det konventionella skarpt utprägladt.
Almqvist är också Thorilds omedelbara efterföljare och fortsättare i den svenska litteraturen. Huru nära de stå hvarandra, spåras ofta redan i stilen, som hos Almqvist mången gång får en ren Thorildsbrytning, men ännu tydligare framträder det i deras idéer. Samma natursvärmeri och hat till det konventionella, som utmärker den förre, går igen hos lärjungen. Och det är den senare, som vidare utbildar de tankar, hvilka mästaren nedlagt i sin lilla skrift om Kvinnans naturliga höghet.
Redan i en broskyr från 1816: Hvad är kärlek? framträder tydligt alla dessa idéer. Han ställer där emot hvarandra det konventionella i Stockholm och det naturliga i Värmland; å ena sidan stadsbon som lefver efter yttre föreskrifter (efter moralen, som han redan med bitter betoning
- ↑ Se Giörwells ofvan anförda brefsamling.
