Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
130
C. J. L. ALMQVIST

moniska naturell fått utlopp. I vildhet och formlöshet kan det endast jämföras med vissa af renässansens, af Senecas bloddrypande patos, inspirerade dramer. Man må icke förtänka den gamle prästman, som i sitt exemplar af boken, hvilken är tillägnad »Det stora dårhuset», på pärmen hade citerat en vers ur Salomons ordspråk: »Jag är den allra galnaste och människors förstånd är icke när mig.»

Man har jämfört Amorina med den antika tragedien, eftersom en fatalistisk världsåskådning uppenbarar sig i dramat. Besynnerligt nog har man däremot glömt att sammanställa det med de mönster, som stå det närmast, nämligen den nyromantiska, tyska ödestragedien (die Schicksalstragödie). Denna art af drama, hvilken utvecklades i Tyskland mellan åren 1815—1825, och hvars förnämsta representanter voro Zacharias Werner och Grillparzer, utgick från Schiller, hvars drama Die Braut von Messina blef förebilden för hans nyromantiska efterföljare. I själfva verket blef det snart tillfälligheten och vidskepligheten, men icke ödet, som i dessa dramer styrde intrigen och öfverhöljde människan med sina olyckor. Än var det en viss dag, på hvilken allt som företogs gick illa, än framkallade ett eller annat föremål t. ex. ett porträtt liknande sorgliga följder. Motiven tillhöra också helst spökromantiken. Det sparas icke på fasansfulla händelser och hemlighetsfulla brott. Särskildt vanligt är broderhat och brodermord, gärna förbundet med rivalitet om samma kvinna. Kärleken har en oren, ofta pervers karaktär. Blodskamsmotiv förekomma t. ex. ofta. Hela spökromantikens vanliga effekter hopas för att åstadkomma största möjliga fasa hos åskådaren.

Amorina är just ett drama af denna art. Här hafva vi de båda bröderna Wilhelm och Rudman, som älska samma kvinna, hvilken dessutom är deras syster; följaktligen finnes här också blodskam-motivet. En annan rent yttre, men mycket betecknande likhet med die Schicksalstragödie föreligger i Johannes’ person. I die Schicksalstragödie utvecklade sig nämligen snart nog karaktärerna till en art stående typer, vanligen valda ur det lägre folket. En sådan typ, som återkommer i flere af dessa dramer t. ex. i Werners Der vier und zwanzigste Februar utgöres just af en f. d. soldat, och Johannes är just soldat till yrket.