Bakom händelserna i dramat ligger en familjehistoria, hvilken under dess gång småningom uppklarnas. Den Falkenbergska familjens stamfader hade nämligen för en neslig flykt från Kristi graf dragit öfver släkten det ödet, att en af dess medlemmar alltid skulle vara vansinnig och dö af fasa, samt att den slutligen skulle gå under genom en messalliance. Excellensen Falkenberg trodde sig hafva begått denna messalliance, när han gifte sig med en ofrälse. För att undgå spådomen hade han därför skiljt sig från sin första hustru och gift om sig med en adelsdam. Detta äktenskap hade emellertid blifvit olyckligt. Falkenbergs första hustru är Henrikas moder; efter skilsmässan har hon blifvit gift med doktor Libius, och denne tror sig vara Henrikas fader; hon är emellertid i själfva verket dotter till excellensen. Falkenberg har i sitt senare äktenskap tvenne söner, Wilhelm och Rudman, hvilka således äro halfsyskon till Henrika. Båda älska henne. Hon afskyr Rudman, men hängifver sig åt Wilhelm; det är också han som kallar henne Amorina. Rudman sänder ett bref till henne, som uppsnappas af Wilhelm, och då denne anser henne otrogen, skjuter han sig. Rudman tror först, att brodern blifvit mördad, ty han har själf vidtalat Johannes att nedstöta brodern. Då han dessutom genom en syn får veta, att det icke var Falkenbergs äktenskap med Henrikas moder, utan Wilhelms och Henrikas, de båda halfsyskonens, förbindelse, som utgjorde den ödesdigra messalliancen, blir han vansinnig. Samma öde träffar Henrika, då hennes och Wilhelms son bortföres af en örn. Rudman kastar sig i sjön med Henrika och båda drunkna. Johannes, som är en son till Henrikas moster, dödar sig med Lotta i en grop, som han gräft och fyllt med förföljande bönders blod. Därmed är det slut med hela släkten.
Sådana äro hufvudhändelserna i detta underliga drama. Den fatalism, som där uppenbarar sig, verkar alls icke patetisk, utan närmast som ett tillfälligheternas osammanhängande spel. Bakom denna misslyckade ödestragik skymta vi emellertid en rent naturalistisk förklaring af händelserna. I själfva verket är det alls icke den gamla straffdomen öfver stamfadern, som drifver hans ättlingar i döden, utan deras egen natur. Det är naturnödvändigheten, determinismen, som härskar i detta drama, eller, såsom Almqvist låter en af personerna uttrycka det, predestinationen. Vissa af de uppträdande karaktärerna äro från början bestämda till ett dygdigt och ädelt lefverne, andra däremot lika oundvikligt till mörker och brott. Grefve Wilhelm och Henrika vandra sin väg fram utan tvekan, endast följande sin instinkt och rena känsla, och att de slutligen gå under, beror endast på yttre tillfälligheter. Johannes och Rudman däremot äro oharmoniska väsenden, hvilka gå under genom en rent inre förstörelseprocess, som dock endast är antydd. Mellan dessa båda grupper finnes ytterligare en skara bifigurer, hvilka röra sig emellan dessa båda poler.
