mantiska ståndpunkt? Fosforismen var ju reaktionär till sina syften, och aldrig hade den varit reaktionärare än under trettiotalet, då den tydligen kände, att den kämpade för sitt lif. Almqvists ställning till nyromantiken hade emellertid alltid haft en särskild karaktär. Han älskade nog dess fantastik, dess mystik och svärmeri, men i grund och botten voro hans drömmar af en helt annan art än vare sig Geijers eller Atterboms. Den senare hade under sina barnaår suttit nere i en aflägsen krok af Östergötland och läst Björners kämpadater och han behöll alltid smaken för det historiska, det förflutna, det minnesrika. Hans ideal var medeltidens feodalstat och fast god protestant, kan det icke nekas, att han hyste vissa hemliga, ästetiskt katolska sympatier. Almqvist däremot hade framlefvat sina första år i en luft, genompyrd af sjuttonhundratalets idéer. Liksom hela upplysningstiden saknade han i hög grad historiskt sinne och såg abstrakt på alla sociala företeelser. Det förflutna tjusade honom icke heller öfver höfvan. Hans drömland låg i det fjärran blå, en feernas lycksalighetsö i framtidens ocean. Det är därför som alla hans ideer, äfven om de äro nyromantiskt färgade, långt mera erinra dels om sjuttonhundratalets materialism, dels om den kommande positivismen och utvecklingsfilosofiens läror. Vi hafva sett, huru man bak hans fatalism skymtar ärftlighetsbegreppet, och hans mystiska upphöjande af det djuriska är intet annat än den följande tidens betonande af instinktslifvets berättigande i människan. Så förebådar han på alla områden positivismens idéer i moral och psykologi. Almqvist tillhörde, såsom man sade i Tyskland, nyromantikens vänster liksom Atterbom dess höger. Det är alldeles riktigt då Lysander, fastän utan tillräcklig motivering, jämför honom med Heine. Historiskt intager han samma plats som denne. Han upplöser nyromantiken och inleder realismen och radikalismen.
Därför utvecklade sig också hans fantastiska och mystiska världsåskådning småningom till radikal opposition i politiskt, religiöst och socialt afseende och det så fullständigt, att man i många fall först på åttiotalet hörde samma tankar uttalas.
Det är icke lätt att i närvarande ögonblick exakt angifva, när Almqvist själf nått fram till denna nya ståndpunkt. Det var först åren 1838—1840, som han uttalade sina
