tankar, men i verkligheten ligger hela processen tidigare; troligen är han redan öfver gränsen 1834 eller senast 1835.
Redan i Törnrosens bok finna vi utslag af dessa nya tankar. Tidigast kan man på det rent konstnärliga området iakttaga, huru Almqvist närmade sig realismen. Det är t. ex. betecknande, huru intresserad Almqvist är af att skapa lokalfärg i vissa af sina arbeten, fast ingalunda i de historiska eller arkeologiska försöken, som man skulle kunnat förmoda. Hermitaget såväl som hans Sviavigamal äro skrifna i rent nyromantisk anda. I hans italienska och spanska skildringar, Signora Luna och Ramido Marinesco, finna vi däremot hans egendomliga sätt att gifva lokalfärg, i det han genom uppräknande af klingande namn, exotiska trädslag, o. s. v. söker framkalla sydländska bilder. Som redan sagdt påminner hans manér här närmast om Victor Hugos eller i allmänhet de franska romantikernas omkring 1830.
Samtidigt varseblifver man äfven, huru han anslår hvardagstonen i sina berättelser. Redan i Jaktslottet finnes antydningar därtill fast icke alltid fullt lyckade. Såsom redan Atterbom anmärkte, framträder ofta detaljerna för mycket på det helas bekostnad. (Se t. ex. Richard Furumos och Julianus’ samtal om Magdalena, hvilken högstämda skildring humoristiskt är inskjuten i en hvardagskonversation angående de framsatta maträtterna.) Baron Julius K. är synbarligen ett något ironiskt försök i Fredrika Bremers stil; till och med personnager ur hennes romaner, Mamsell Rönnqvist med sina pullor uppträda i densamma.
Omöjligt är det icke, att Balzac under dessa år inverkat på honom och fört honom fram mot den brutala skildringen i Det går an. Säkert är i hvarje fall, att han från och med midten af trettiotalet är på god väg att förändra hela sitt romantiska manér och i slutet af decenniet, är han fullt herre öfver sitt nya skrifsätt. Columbine, som äfven på grund af sin tendens hör hit, utmärker sig genom ett särdeles djärft samtalsspråk. I Araminta May finna vi en liten verklighetsbild, tecknad på grundvalen af de tvenne motsatser, som Almqvist ständigt fasthöll: landtlifvet och stadslifvet. Det är en liten hvardagshistoria, i hvilken med älskvärd skälmaktighet skildras en kärlekshistoria mellan den unge grosshandlaren herr Fabian och fröken Henriette, en förtjusande ung stockholmska, med icke så litet af fransysk
- 10. — Mortensen.
