Hoppa till innehållet

Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
149
C. J. L. ALMQVIST

Hvad det senare momentet beträffar, är det nog att erinra om, att hans föräldrars äktenskap hade varit olyckligt. Hans eget äktenskap med bonddottern hade icke heller utfallit efter förväntan. Skillnaden i bildningsgrad, möjligen äfven andra orsaker, gjorde att makarne snart gingo ifrån hvarandra. Almqvist hade således hela sitt lif igenom haft rikliga tillfällen att tänka öfver äktenskapet.

Men Almqvists teori är icke en isolerad företeelse. Den utgör blott en speciell punkt i en lång idéutveckling, och i samtidens litteratur finnes bestämda förebilder till åtskilliga af hans egna tankar. För att finna hans åsikters plats i kedjan måste vi gå tillbaka i tiden till rörelsens början.

Jämför man då kvinnans ställning i våra dagar och den någorlunda aktning, i hvilken äktenskapet nu mera hålles, med motsvarande företeelser i början af sjuttonhundratalet, så är skillnaden omätlig. Kvinnan äfven i de högsta klasserna fick då så godt som ingen boklig uppfostran, i hvarje fall endast af den ytligaste art. Hon bortgiftes tidigt, ofta redan vid femton års ålder. Som ett barn trädde hon således in i äktenskapet. Efter hennes tycke frågade man icke. Särskildt i de högre kretsarne var äktenskapet så godt som uteslutande baseradt på ekonomiska eller liknande yttre sociala fördelar. När makarne sörjt för ättens bestånd gingo de vanligen också hvar sin väg; mannen återvände till sina älskarinnor, och hustrun uppsökte bland sin umgängeskrets en eller flera tröstare. Kärlek mellan makarne betraktades nästan som en anormalitet. Man skrattade däråt, och när en af tidens memoirförfattare berömt prinsen af Conti för hans kärlek till hustrun, tillägger han: Cependant il a des maitresses; c’est la règle. Också är denna tids historia öfversvämmad af äktenskapsskandaler af ofta den mest upprörande beskaffenhet, och hvilkas slutakt ofta utspelades inför domstolarna. Än är det en förnäm dam, som, då mannen stämt henne, emedan hon rymt med en älskare, låter för att rädda denne instämma trettiofyra personer såsom vittnen hvilka skola intyga, att de alla åtnjutit hennes gunst. En annan gång är det en kvinna af de högre kretsarne, som begår mened, förnekande att hon förut varit gift, för att kunna ingå äktenskap med sin rike älskare. Dessa förhållanden fortforo långt fram under adertonhundratalet. Det kan vara nog att erinra om den skandal, som beledsagade