viktigaste frågor tvinga sina döttrar. Fielding och Smollet verkade i samma riktning genom att i lifliga färger skildra de härskande äktenskapssederna.
Det var dock först i Frankrike och Tyskland som dessa idéer klargjordes och tillspetsades till lefvande problem. I början af sjuttonhundratalet härskade i det förra landet Racines romaneska uppfattning af kärleken, och detta ideal sammanfördes nu med den engelska samhällskritiken och gjorde därmed sitt inträde i verkligheten. Abbé Prevost, en af de första utbredarne af engelska idéer i sitt fosterland, behandlade i sin roman Manon Lescaut visserligen icke äktenskapet, men en annan närliggande fråga, nämligen galanteriets och kärlekens förhållande till hvarandra, ett ämne, hvilket sedan af Victor Hugo och Dumas fils framställdes ännu mera medvetet i socialt humanitär anda. Äktenskapsfrågan upptogs sedan af Rousseau och Goethe; af den förre i La nouvelle Heloise, af den senare i Die Wahlverwandtschaften. Båda häfdade visserligen äktenskapets okränkbarhet och oupplöslighet men skildrade samtidigt med sådan sympati och sådan glöd kärlekens rätt, att läsarens indignation vände sig emot denna institution, hvilken stod i vägen för de älskandes lycka. Nyromantikerna gingo ännu längre, i det att de öppet bröto med äktenskapet både i lära och lefverne. I denna rent epikureiska anda är problemet behandlat i den för öfrigt obetydliga Lucinde af Friedrich Schlegel.
Redan i början af adertonhundratalet finner man, att diskussionen om äktenskapet och kvinnans ställning får en olika karaktär i olika länder, beroende på, om äktenskapsskilsmässa var tillåten eller icke. På det sättet uppkommer tvenne olika former; den ena är den anglosachsiska kvinnorörelsen, hvilken får en omedelbart praktisk riktning och närmast kämpar för kvinnans rätt till uppfostran och arbete. Skilsmässan sätter henne nämligen alltid i tillfälle att i yttersta fall befria sig från mannen. I denna form återfinna vi den i Sverige hos Fredrika Bremer. Den andra är den franska, där man framförallt diskuterar de rent erotiska frågorna. Typisk för den nya riktningen är M:me de Staël, hvilken ungefär samtidigt med att Napoleon återinför det oupplösliga katolska äktenskapet, riktar en följd af angrepp emot detsamma. Det är sedan följderna af det oupplösliga äktenskapet, äktenskapsbrottet, l’adultère, i alla dess former,